Återbesök hos neurokirurgen

Så kom dagen jag stålsatt mig inför, nämligen återbesöket hos neurokirurgen. Rehabiliteringen har varit en riktigt helvetes resa också efter operationen, med komplikationer: i form av infektioner och besök på akuten.  En del av mig trodde jag hade mentalt förberett mig för att få beskedet, men så fel jag hade. Efter att kirurgen visat röntgen bilderna på hur hjärnan såg ut innan operationen och hur bilderna såg ut på första samt andra som tagits med magnetröntgen efter operation visade det sig att vätskan kommit tillbaka precis som jag trott i veckorna som gått, då alla symptom som jag hade initialt sakta kommit krypande tillbaka. Operationen hjälpte inledningsvis men det hål som gjorts för att leda bort vätskan, har tyvärr täppts igen med tiden på grund av ärrbildning. Redan när kirurgen berättade detta visste jag vad som skulle komma härnäst. Det kommer bli en ytterligare operation och jag kommer få en shunt, dens uppgift är att hjälpa till och dränera ryggmärgsvätskan och leda bort den för åter absorberas av kroppen.  Jag var inställd på att få höra det, men när det väl sades högt så kändes det fortfarande som en käftsmäll. Efter att ha frågat lite frågor om potentiella risker och vad jag kunde förvänta mig framöver lämnade jag sjukhuset ganska omtöcknad. Det var inte förrän jag satte mig på tåget som jag lät känslorna komma fram. Jag brukar inte gråta öppet bland människor men det brast totalt.  I hela mitt liv har jag fått kämpa som ett jävla djur. Med mobbning, koncentrationssvårigheter, psykisk ohälsa, kronisk ledsjukdom och så nu som grädde på moset - detta. Det var nånstans i det tankesnurret när jag satt på tåget och pratade med mig själv inombords och intalade mig själv att inget av det här är mitt fel. Min kropp bara skapades så här.  Det är inte mitt fel.  Men likt förbannat så är jag så himla förbannad, ledsen och sorgsen över att just jag ska behöva ha det så jävla svårt. Jag kan inte heller låta bli och tänka, varför just jag? Har jag inte varit med om tillräckligt med skit?  Det var när dessa tankar kom som det brast för mig och tårarna vällde fram. Jag är bara så jävla trött på att vara stark, men det finns inget annat alternativ. Man måste orka kämpa, om inte för min egen skull - så för min familj. Jag har varit här förr och har verktygen, stödet som krävs för att lyckas klara ut även detta.  Men jag ska ärligt erkänna att det känns för jävligt just nu.