Kapitel 9 - Sick of crying, tired of trying, yeah i\'m smiling but inside im dying

Previous: Jag sade hejdå till Chaz och gav honom en kram, medans jag tackade för skjutsen. Sedan gick jag in och stötte ihop med Toby i hallen. “Hej”, sa han och log snett, “det känns inte riktigt som att vi har pratat ordentligt på ett tag nu.” “Nej, jag håller med.” “Så, hur är det?” Frågade han. “Bara bra, svarade jag. Dudå?” “Toppen. Du har blivit rätt bra kompis med Chaz och Ryan, va?” “Ja, precis. De är jättehärliga.”“Vad kul, Charlee. Men godnatt. Sov så gott.” Sade han och rufsade mig håret, innan han gick upp till sitt rum. Jag satte mig i soffan, och ringde hem. När mamma svarade, insåg jag att jag saknade henne väldigt mycket. Jag fick prata med både pappa, mamma och Mimmie, och det gjorde lite ont. Men samtidigt var det otroligt skönt. Jag saknade dem, men jag ville absolut inte åka hem. Alla bilder är tagna från Weheartit.com Ryans perspektiv: Det var Onsdag eftermiddag och jag hade precis haft No lektion när jag möter upp Chaz vid hans skåp. “Tjäänna!” Hälsade jag. “Hoolla!” Svarade han och tog ut sin väska och slängde den över ryggen. “Vi ska hem till Justin.” Berättade jag. “Va? Nej.” Sa han bestämt. Jag visste att han inte skulle gå med på det. Men jag skulle släpa med honom dit om jag så behövde. “Jo.” Svarade jag lika envist tillbaka. “Varför?” Fortsatte han. Jag visste också att han inte ville se Justin efter det han sagt till oss. Han hade varit jävligt svinig mot Chaz och jag förstod honom om han vägrade åka hem till honom och lotsas som om inget hade hänt. Han hade inte direkt reagerat så positivt när jag berättat för honom att Justin kommit hem igen. Han hade mer eller mindre bara muttrat ‘Jag kommer inte berätta för någon, eftersom att jag själv inte ens bryr mig.’ Han var sårad det visste jag. Men Justin behövde oss, han behövde vänner, och vi var hans enda. “För att han behöver oss.” “Vi försökte fan hjälpa honom en gång om du mins det? Men han bad oss att dra åt helvete och du vet lika väl som jag att han verkligen menade det.” Sa han uppspelt. Jag suckade och greppade tag om hans handled och drog med honom ut mot parkeringen. “Släpp mig.” Muttrade han och försökte ta sig loss från mitt grepp. “Nej! Vi ska hem till Justin, och du ska prata med honom oavsett om du vill det eller ej!” Sa jag och putade in honom i bilen. Fem minuter senare stod jag med en klängig Chaz vid min vänstra sida framför Bruce och Dianes hus. Jag knackade på dörren och efter ett tag så öppnade Diane. Hon såg förvånad ut samtidigt som ett stort flin spred sig på hennes tunna läppar. “Nämen hej killar! Hur är det? Mår ni bra? Kom in vet ja!” Utbrast hon glatt och klev åt sidan så vi kunde kliva in genom dörren. “Det är bra med oss, hur är det med dig?” Frågade jag då Chaz bara stod där som en död åsna och inte ens kunde yttra ett ord till kvinnan som hade gjort så mycket för honom när vi varit små. “Jo det är bra! Justin är inne på sitt rum.” Sa hon och gick in i köket för att fortsätta med de hon höll på med. Vi tassade ner för trappen till undervåningen och fram till rummet vi spenderat mycket tid i som små. Dörren var stängd och det fanns inget tecken på varken liv eller ljus där inifrån. Jag drog med mig Chaz fram till dörren och knackade. “Snälla, jag vill inte Ryan.” Chaz lät allvarlig, och de var han sällan, så han menade säkert allvar nu. Men jag ignorerade honom och knackade en gång till då vi inte fått något tecken på att han var där inne. “Ser du, han vill inte! Kan vi bara-” “Justin öppna!” Skrek jag. Jag kände på dörren men den var låst. Så jag började rycka i handtaget och sparka på den. “Jag vet att du är där inne, så öppna den jävla dörren!” Sa jag högt. “Ryan.” Suckade Chaz. “Om du sparkar in dörren bjuder jag på pizza sen.” Mumlade jag. “Han sover säkert.” Muttrade han. “Justin vakna!” Skrek jag. Inget svar. När jag precis var på väg att göra som Chaz sagt, gå där ifrån, så hör jag hur Chaz börjar sparka hårt på dörren. Jag flinar lite åt synen men rätt som det är brakar hela dörren ner och vi får full syn in till Justin. Jag brister ut i garv och kollar mot sängen som Justin ligger i. “Vad i helvete Chaaz!” Morrade Justin. Jag drar med mig Chaz in i rummet och stänger den trasiga dörren efter oss. Tänder taklampan innan jag sätter mig ner på en stol. “Justin.” Säger jag tyst. Ingen reaktion. “Justin!” Upprepar jag högre. “VAD?!” Utbrister han och ger mig en ond blick. Han hade ändrats mycket sen sist jag såg honom på så nära håll. Han hade mörka ringar under ögonen, en ljus och tunn mustasch över de nariga läpparna och han såg väldigt trött ut, eller hög kanske var det rätta ordet. “Prata med oss.” Vädjade jag lågt. “Varför? Jag bad fan inte er att komma hit. Så varför ska jag säga något?!” Snäste han. “Okej! Men då kan vi väll gå då! Om du ändå inte vill ha vår hjälp varför ligger du här och tycker synd om dig själv?” Frågade Chaz Justin och ställde sig upp. “Jag har fucking inte valt att vara här! Scooter skickade hit mig av någon cp stör anledning. Och jag tycker inte ett dugg synd om mig själv! Det borde däremot ni göra som inte vet hur man beter sig mot ens kompisar!!” Skrek han. “Vi är inte kompisar.” Mumlade Chaz argt. Justin suckade och lade sig ner och blundade igen. “Bra.” Det blev tyst. Jag ville inte att det skulle bli såhär. Nu skulle vi verkligen inte kunna lösa något problem. “Då kan ni gå.” Sade Justin. “Gärna!” Svarade Chaz. “Nej, sätt dig!” Sa jag och drog ner Chaz igen. Det blev ännu en gång tyst. “Kan du vara snäll att berätta hur allt ligger till?” Frågade jag Justin efter ett tag. “Varför?” Frågade han. “För att vi är dina vänner.” Jag gav Chaz en menande blick. “Och vi vill hjälpa dig!” “Det finns inget ni kan göra.” Sa han. “Kan du åtminstone berätta vad som hänt med dig?” Justins Perspektiv: Jag suckade högt åt mina två ‘kompisar’ som hade sparkat upp den förbannade dörren och satt nu i mitt rum och tvingade ur mig information om något så ovärt som mitt liv. De borde väll ha fattat att jag inte ville prata med dem när jag inte öppnade dörren första gången. Lika dumma som alltid. Jag öppnade mina ögon och såg på killarna och himlade med ögonen. “Vad vill ni veta?” Frågade jag. “Vad som hände, Justin!” Sade Ryan. Chaz satt tyst och hade inte gjort något mer än att skrika på mig. Han kunde dra åt helvete. “Vad som hände var att… Gud ville förstöra mitt liv, han lyckades.” Det var i princip vad som hänt. Han hade bestämt sig för att lilla jag skulle förmultna som ett äppelskrutt. Han hade slängt iväg allt jag hade allt som var värt något för mig hade han tagit ifrån mig och nu var jag ensam kvar här. I mitt barndomsrum med mina två ‘kompisar’ som hatade mig. “Det var ju fan du som skapade denna skiten själv!” Sa Chaz. “Käften Chaz, vi vet inte vad som hände!” Morrade Ryan åt honom. Jag satte mig upp. Flyttade ner fötterna mot trägolvet och såg på mina två kompisar. “Vad som hände är att…” Jag bestämde mig för att berätta. De hade trots allt kommit hit för att de brydde sig, även om Chaz inte verkade göra det, så gjorde det mig lite glad att de var här. Så jag kunde väll ändå berätta varför jag sjunkit hit jag var. “Det som hände…” Min röst skar sig. Det var jobbigare än vad jag trodde. Ryan hoppade upp bredvid mig och lade en hand på min axel. Jag hade saknat den där handen. “Vad hände med dig och Selena?” Frågade han istället. Jag kände hur det brände bakom ögonlocken. “Hon gjorde slut.” Mumlade jag. Kämpade för att inte börja gråta. “Varför?” Fortsatte han. “För att… För att jag, JAG, gjorde så att hon, hon skadades.” Vafan Justin, visa dig inte svag! Du har lyckats i sex fucking månader Chaz och Ryan ska inte tro att de bara kan komma hit och få ur mig all information jag bearbetat ett halvår på mindre än en timme. “Var det du som gjorde det?” Frågade Chaz försiktigt. “Ja.” Jag kände hur en jävlig liten tår rann ner för min kind. Och jag torkade snabbt bort den med handen. “Det var inte mening, jag bara råkade och så föll hon. Jag hann inte ens göra något innan hon dunsat ner och…” Jag såg suddigt genom tårarna på Ryan och Chaz. “Hon förtjänade det inte ens! Hon ville bara hjälpa mig, vara så snäll som hon alltid är.” Grät jag. “Men jag sabbade det, och nu hatar hon mig!” Jag grät hysteriskt, men kunde verkligen inte stoppa det.    "She hates me"   “Såklart hon inte gör!” Uppmuntrade Ryan mig med. “Jo, hon sa det själv till mig.” Det blev tyst. “Varför gjorde du det?” Frågade Chaz, som nu satt på min andra sida. “Jag vet inte…” Ljög jag. “Vad hände efter det?” Undrade Ryan, och om jag inte misstog mig såg jag en tår falla ner för hans kind. Jag suckade darrigt. “Jag vet inte!” Svarade jag upprört. “Rätt som det var satte Scooter mig på ett plan till New York där jag skulle börja jobba på ett nytt album. Men det slutade med att jag gjorde allt annat än det. Alla i Bieber teamet slutade, fansen.” Jag svalde hårt bort tårarna som sprutade ut likt Niagarafallen genom mina ögon. Men de fortsatte bara rinna. “Det finns inga sådana längre.” “Och allt på grund av Selena?” Ryan rynkade på ögonbrynen. Han visste lika väl som jag att det inte var sådant jag bröt ihop för. Men vad skulle jag göra? Så jag nickade. Och därefter spred sig en igenkänd tystnad i rummet. “Äh, vill du hänga med mig och Chaz och käka pizza istället? Jag bjuder.” Ryan kollade glatt på mig. “Nej.” Svarade jag. “Varför inte?” Frågade han besviket och rynkan mellan ögonbrynen uppenbarades igen. “Jag vill inte, okej?” Fräste jag. Han nickade och reste sig upp. “Bra att du pratade med oss iallafall! Vi kan ju träffas i helgen och hitta på något?” Sa han. Jag gick med de ut från mitt rum och upp till övervåningen. Sade hejdå och gick ut till köket för att ta något att äta. Jag tog fram bröd ur brödlådan och plockade ut pålägg från kylen och började bre mackan. När jag var klar satte jag mig vid köksbordet och började äta på den. Mormor kom in i köket och såg chockat på mig där jag satt. Hon såg länge på mig innan hon satte sig ner mittemot mig. Med en tystnad som gick å ta på kollade jag upp på henne och in i hennes, så lika mina, hassel bruna ögon. Jag funderade på om jag skulle hålla mitt löfte att inte prata med henne, fast jag hade ju pratat med Ryan och Chaz nyss. Hon om någon förtjänade ju ändå att få höra sitt barnbarn prata med henne. Hon öppnade munnen på glänt och log ledsamt. “Kom, jag måste visa dig en sak.” Åh