Kapitel 17 - Police

Previous: “AAAAAAJ!” Skrek jag. “Charlee, vafan?! Du blöder från huvudet..” “Va?” Sa jag och började skratta. “Charlee, res dig upp.” Det var Chaz. Han drog i min hand. “Nej, jag vill ligga kvar här. Livet är fint.” “Du blöder från huvudet, livet är fan inte fint.” “Jo.. Jag ser unicors och regnbågar.”, mumlade nöjt men mer hann jag inte säga innan jag såg blinkade röda och blåa ljus och sirener som kom närmare. Alla bilder är tagna från Weheartit.com Kendall’s perspektiv: Ensam med Justin satt jag nu i en av de två polisbilarna som kommit och hämtat upp oss inne i skogen. Jag minns att jag blev kissnödig och sen att Charlee ramlade, sedan var allt sluddrigt tills nu. Här satt jag nu med Justin som satt med spända käkar och kollade sammanbitet ut genom fönsterrutan. “Ey, vad är det?” Frågade jag Justin samtidigt som jag hickade till. Han kollade förvirrat på mig innan han kollade ut igen, utan att ge mig ett svar. Den lilla fuckern, var så himla bitchig när vi hade det tråkigt och skulle förstöra stämningen, men när livet var på topp skulle han vara en stämnings dödare. Vi svängde in till en stor polis station, vad jag antog, och snart drog de två polismännen som slängt in oss i bilen ut oss och gick med oss in till stationen. Väl där inne såg jag en skymt av Ryan, Chaz och Charlee som fått åka den andra bilen innan vi försvann in i ett annat rum. Där inne fick vi sitta ett bra tag innan de började ställa oss frågor som, “vad gjorde ni i skogen?” “Har inte ni skola imorgon?” “Och ni vet att det är sent, tillåter era föräldrar er att vara ute så här sent en söndagskväll?” “Jag bestämmer över mitt eget liv.” Hade Justin fräst på den sistnämnda frågan. “Vi behöver era namn, eller ditt namn unga dam. Herrn här har varit här på tok för många gånger.” Mannen gav Justin en menande blick. “Eller så är det för att jag är fucking Justin Bieber du vet mitt namn.” Sa han spydigt. Polisen ignorerade han och kollade frågandes på mig. “Kendall Summer.” Sa jag tyst. Jag kollade på Justin som satt och såg ner i knät. Varför var han så deppig? “Jahapp, ni får vänta här tills era föräldrar kommer och hämtar er.” Sade polisen och reste sig upp. “Nej snälla! Ring inte mamma, jag kan ta mig hem själv.” Utbrast Justin. “Hahah, med all den sprit du druckit i blodet, du skulle hamna i ett dike efter fem meter. Jag ska ringa din mamma.” Sa polisen och gick skrattandes ut från rummet. “FUCK!” Skrek Justin helt plötsligt och jag hoppade till av rädsla. Jag såg skräckslaget på honom men han tittade åt andra hållet. “Varför så sur?” Frågade jag tillslut då jag inte kunnat hålla mig från att fråga varför han såg så ledsen ut. Han såg upp på mig och fnös. “Skit i det du!” Svarade han. “Jag är inte ledsen.” Muttrade han sen. Jag himlade med ögonen och sen minns jag inte så mycket mer vad som hände. Jag öppnade långsamt ögonen och blev nästan bländad av det starka ljuset som sken rakt mot mina ögon. Sedan kom huvudvärken. Jag stönade högt och vände ner ansiktet mot kudden och svalde hårt. Jag ville ha vatten, gud vad gott med vatten. Jag suckade högt och försökte minnas vad som hänt i går kväll. Jag minns bara att Justin kommit upp och erbjudit oss vodka han hade tagit med sig in till den där skogen han ville ta oss till. Sen minns jag att vi varit på polisstationen, åhnej. Genast slog det mig att det var måndag idag och jag reste mig hastigt upp för att kolla på klockan. Men min hastiga rörelse gjorde så att jag bara han ställa mig upp innan jag föll ner på golvet och skrek av smärta. Jag reste huvudet och såg att klockan var två, på dagen?! Jag samlade kraft att resa mig upp men han inte innan dörren flög upp och Sharon klev in i rummet. “Åh, herregud varför ligger du på golvet gumman?” Utbrast hon. “Jag ramlade…” Mumlade jag. Hon skrattade till lite. “Ja men det var väll klantigt.” Hon hjälpte mig upp och tillsammans gick vi ner till köket. Jag satte mig ner och började göra i ordning någonting att äta av det som stod framdukat på bordet. “Så, bakis idag eller?” Frågade Sharon och såg på mig. Jag kollade på henne och nickade långsamt på huvudet. “Kommer du straffa mig?” Frågade jag och såg skamset på henne. Hon skakade på huvudet och andades in ett djupt andetag. “Nej, eftersom att du är arton så får du göra vad du vill. Men eftersom att polisen blev inblandad så kommer jag bli tvungen att ringa din mamma och se om hon skulle ha gett dig ett straff, och i så fall låta henne ge dig det.” Förklarade hon. Jag nickade. Mamma hade fått rå damp. “Så jag tänkte ringa henne nu om det är okej?” Sa hon och reste sig upp. “Sure!” Suckade jag och åt upp smörgåsen jag gjort åt mig själv. När jag var klar så plockade jag undan och gick upp för trappen, när jag gick förbi Ryans sovrum så stannade jag till och knackade på. Jag hörde hur någon mumlade ett ‘mm’ och jag stormade in i hans rum. Där låg han, Ryan på sängen med en kudde över huvudet. Jag lade också märket till att Justin låg i fåtöljen bredvid och jag försökte minnas att han följt med oss hem igår, men det fanns inget minne av det, jag minns inte ens hur vi tog oss hem. “Ryan, hjälp mig jag kommer dö.” Sa jag och satte mig ner i en annan fåtölj som stod i hans rum. “Äh, håll käften.” Röt Justin. Jag blängde på honom genom mörkret och önskade så att han kunde se min brännande blick just nu. “Så du menar att du inte är bakis och skulle kunna hoppa framför en buss?” Frågade jag. “Jag är van, jämfört med dig och Charlee som spydde och ramlade hela tiden.” Konstaterade han surt. “När ramlade jag?” Frågade jag. “Charlee gjorde, hon började ju till och med att blöda.” Sa han. Hade jag inget minne av, han ljög säkert. “Varför kom ens polisen?” Frågade jag efter ett tag. Funderade på om vi gjort något olagligt. “Vet inte.” Stönade Ryan. Och jag suckade. “För att någon ringde och klagade på att vi gjorde för mycket ljud antagligen?” Svarade Justin spydigt. “Men vem fan bor i en skog?” Frågade jag lika spydigt tillbaka. “Det bor faktiskt någon där.” Sa Ryan. Jag han inte säga något mer då min mobil började vibrera. Jag drog upp den ur mina mjukisfickor och han läsa att det var Charlee innan jag svarade. “Hallå?” Svarade jag. “Hej.” Mumlade hon från andra sidan luren. “Bakis?” Frågade jag och log. “Om jag är! Jag vågar knappt gå upp, tänk om de ser att jag är bakis?” Viskade hon försiktigt. “Men din pantade unge, om du kom hem igår så måste de väll ändå ha märkt att du var full, vad ska de förvänta sig?” Sa jag och flinade. “Aja, vad händer?” Frågade hon istället. “Sitter inne hos Ryan.” Sa jag och uteslöt att berätta om att Justin också var här. “Jaha, trevligt trevligt.” Svarade hon och när jag skulle öppna munnen för att fråga vad hon gjorde fick jag en kudde sulad på mig. Jag kollade argt på Justin. “Aj!” Sa jag och blängde irriterat på honom där han låg. “Jag är också här!” Utbrast han. Jag himlade med ögonen. “Vem bryr sig.” Svarade jag och återgick till samtalet med Charlee. “Vad gör du då?” Frågade jag Charlee. “Ligger i min säng och mår dåligt.” Svarade hon. Jag skrattade. “Varför går du inte in till Toby?” “Han är på Hockey träning.” Svarade hon. “Är han på Hockey träning nu?” Frågade jag och försökte hitta en klocka. När jag hittat en insåg jag att den var fyra på eftermiddagen. “Faan!” Utbrast Ryan och reste sig hastigt upp och började plocka ihop massor av saker samtidigt som han klagade på sin huvudvärk varannan sekund. “Ja klockan är ju fyra. Å vi missade skolan.” Förklarade hon. “Javet, livet suger fett.” Sa jag med en sarkastiskt ton. “Haha, visst.” Efter ytterligare fem minuter när Ryan var ute ur rummet och bara jag och Justin var kvar så lade jag och Charlee på. Jag låg kvar i tre sekunder innan jag reste mig upp och gick ut ur rummet för att fortsätta in till mitt rum. Där bytte jag om till ett par shorts och ett linne. Jag borstade igenom håret och lade mig sedan på min obäddade säng. Där han jag ligga i några sekunder innan någon knackade på dörren. “Mm?” Sharon stack in huvudet och såg på mig. Sedan gick hon in och satte sig på sängkanten. “Så, jag ringde din mamma och hon tyckte att du skulle få utegångsförbud.” Sa hon och såg menat på mig. “Men varför?” Suckade jag. “Jag tror hon blev orolig när du bara varit borta i cirka tre veckor och du lyckas bli stupfull och hamna i trubbel med polisen under en sådan kort tid.” Påpekade hon. “Det är bara pinsamt, förlåt…” Sa jag och lade huvudet i händerna. “Det är okej, dessutom så finns det ju en förklaring till varför polisen kom.” Sa hon menande. “Vadå för förklaring?” Frågade jag förvirrat. “Det är ju en ganska vacker skog som du kanske märkte? Eller så var du för full för att se det. Men ovanför vattnet där ni var är det ett högt berg. Minns du det?” Frågade hon. “Ja.” “Bra, på det där berget högst upp finns det ett litet hus. Där bor det en gammal farbror. Och det är inte första gången polisen har kommit och hämtat upp Ryan, Chaz och Justin från den där skogen.” “Ryan och Justin nämnde något om att det bodde någon där.” Sa jag. “Precis! Det var nämligen såhär att för några år sedan när Ryan å killarna var i 9 års åldern så hittade dom den där skogen och den lilla sjön. De gillade den så mycket att de började vara där nästan varje dag efter skolan och de spenderade tid med varandra där hela tiden. Men efter något år så flyttade det in ett ungt par i huset på berget. De totalrenoverade huset och flyttade in. Om jag inte minns helt fel var det nygifta också. Både kvinnan och mannen vid namn Sophie och James var båda väldigt trevliga och brukade alltid vara snälla mot killarna och bjöd alltid in de hos sig eller kom ner till sjön och gav de lunch. Men deras liv flöt på och när killarna var 10 år så blev Sophie gravid. I början så var allt som vanligt men efter några månader började paret att vara mer instängda och mer för sig själva. Och det blev mer och mer vanligt att mannen, James började att be killarna att lämna skogen och låta den vara. Efter någon månad till så hade kilarna blivit strängt förbjudna att vistas i skogen och varje gång de råkade komma för nära deras hus så blev de ut schasade från skogen. Och när det bara hade varit cirka två månader kvar för tjejen att föda, så fick jag syn på en annons i tidningen där det stod att, Sophie Lewis, hustru till James Lewis, hade begått självmord.” “Va? Hur, varför då?” Frågade jag förvirrat. “Sophie hade gått in i en sådan kallad gravidsdepression. Hon hade fått ångest över allt som hade med hennes graviditet att göra och hon hade under en längre tid gått i terapi och försökt att lugna ner sig själv. Men det hade bara slutat med att en dag hade hon gått ut i skogen och hängt sig själv i ett av de alla träden i närheten av deras hus.” “Nej men gud…” Jag drog upp min hand och lade den för munnen. “Efter denna incident någon gång så råkade killarna vistas i skogen och det var första gången James ringde polisen. Han har även mordhotat killarna flera gånger och sagt att om de inte lämnade skogen så skulle han skjuta dem osv.” “Men gud, vad hemskt!” Sa jag och förstod inte hur något sådant hemskt ens kunde hända. “Så det var därför han ringde polisen igår, han hatar tanken av att människor vistas i närheten av hans hus och där hans fru och barn vilar.” “Men, så barnet klarade sig inte?” Frågade jag. “Nej, tyvärr. Hade de hittat henne tidigare så hade man kunnat rädda barnet men eftersom att det tog ett tag att hitta henne så dog fostret. Det var ju ändå inte säkert att barnet hade klarat sig då det var cirka två månader kvar tills förlossning.” Jag kollade med förtvivlade ögon på henne. Kunde detta ens vara sant? “Och det sägs att om man går i skogen ensam på natten kan man höra kvinnans panik skrik och bebisen gråta förtvivlat…” sa hon med en överdrivet läskig röst. “Äsch, lägg av!” Sa jag och puttade till henne retsamt. Hon skrattade och reste sig sedan upp. “Jag måste till jobbet nu, men du vet vad din mamma sa! Utegångsförbud i en vecka.” Jag suckade och nickade på huvudet. “Jaja.” Kommentera!! :D