Chapter 8 - Welcome home, Justin

Previous: “Hallå?” Svarade jag. “Tja det är Ashley, hörde att du var i New York, ska vi köra en omgång?” Frågade en pipig röst. Det blev tyst en stund. Jag tänkte efter. ”Visst.” Sa jag efter ett tag. “Kom till West Tower om tio…” Fortsatte jag. “Sure!”   Jag drog snabbt in Ashley i rummet och stängde och låste dörren efter oss. “Hej på dig med!” Muttrade hon. “Ey, håll humöret upp annars kan du dra på en gång.” Fräste jag. Hon nickade och jag drog med henne in till sovrummet.  Alla bilder är tagna från http://weheartit.com/ och google.  Justins perspektiv: Jag vaknade upp en morgon av att mamma drog av mig täcket. Det kanske var fredag? Eller jag visste inte riktigt. Jag hade helt tappat tidsuppfattningen, eftersom att jag ständigt var hög som ett hus och/eller alkoholpåverkad. Jag muttrade irriterat åt mamma och försökte dra åt mig täcket igen, men hon höll envist i det. “Packa dina väskor, vi ska hem till LA igen. Vi kan inte stanna.” Sa hon bestämt. “Varför inte?” Muttrade jag sömndrucket, men ändå fientligt. “Snälla Justin Drew Bieber, gör som jag säger för en gång skull.” Hon gick ut ur rummet med bestämda steg. Men det var ändå något i de bestämda stegen som skvallrade om att hon var så otroligt trött. Jag gjorde henne trött. Men ärligt, så längtade jag hem lite. Till mina egna hoods, till mina egna klubbar, till mina egna hoes, och till mina “vänner”. Hade jag ens några vänner längre? Jag hade ju trots allt bett Chaz och Ryan att dra åt helvete, och mina “vänner” i LA festade jag bara med. Med en suck, tog jag ur väskan ur garderoben, lade den på sängen och tryckte i alla mina kläder i väskan i en ända stor hög. Jag fick pressa för att den skulle gå och stänga, men vem orkade vika kläderna? Inte Justin Bieber i alla fall. Jag och mamma befann oss på flygplatsen, vi bordade vårt plan via en special gate, bara för oss två. Eller jag önskade att de bara var vi två, men nu strömmade papparazzis från alla möjliga håll och kanter. Blixtar hit och dit, mikrofoner som stacks under min mun, men jag bara slog till de och fortsatte gå. Jag var irriterad, precis som vanligt. Kunde de inte bara låta mig vara? Det räckte nu. Fler fortsatte att jaga mig, och jag och mamma gick snabbare. Vakterna försökte hålla de på lagom avstånd, men de var som blodiglar de där papparazzisarna. Efter många om och men satt vi alla fall på planet. Mamma satt brevid mig och läste en bok, medans jag försökte sova. Jag hörde att de började strömma in folk i planet, och de pekade och viskade. Jag saknade mitt privatplan, som jag inte fick ha längre. Scooter lät mig inte använda det längre, eftersom att jag tydligen - enligt honom - betedde mig som ett ass mot alla. Han gjorde det som ett straff. Han ville att jag skulle må dåligt. Okej, nej det ville han inte. Jag slutade fundera, och skulle precis lägga mig bekvämt, men jag stelnade till när en röst i högtalarna sa: “Hej och välkommen! Hoppas ni ska trivas hos oss. Det är vi som ska ta er till Ontario, Kanada.” “VAAAA? VADÅ ONTARIO, KANADA?? JAG SKA FAN INTE BO HOS MORMOR OCH MORFAR!!!! JAG VILL INTE TRÄFFA DE OCH JAG VILL INTE TRÄFFA CHAZ OCH RYAN. FOR REALZ MAMMA, VAD TÄNKER DU MED?!” Jag skrek som en blådåre och folk omkring oss stirrade. Alla i det här planet visste vem jag var. Justin Bieber, den misslyckade Pop-stjärnan. Han som inte “pallade trycket”. “Men herregud, ta det lugnt Justin! Skapa inte en scen. Ta det lugnt. Du är 18 år, bete dig inte som fem.” Jag lugnade ner mig lite, men sänkte rösten. “Varför sa du inte något? Varför ljög du för? Jag vill inte hem. JAG.VILL.INTE.HEM!!!” “Du har inget val, okej? Sitt bara ner och sluta agera som ett barn. Allt kommer bli bra.” Jag var så otroligt arg, jag kunde inte beskriva ilskan. Alla var så efterblivna. Jag ville inte hem, och skulle aldrig klara att se Chaz och Ryan i ögonen igen. Jag hade gjort bort mig - inte för att jag skulle erkänna det för någon - men det hade jag. Jag var så otroligt arg och pratade inte med mamma på hela resan hem, i flera timmar satt jag där. Glöm att jag tänkte prata med någon när jag kom till Stratford. Jag tänkte vara ensam hela tiden, inte ens säga hej. Ingenting. Som jag lovat mig själv, så sade jag inte ett ljud till varken mamma, morfar eller mormor när vi kom fram till huset. Jag hade bara suttit i bilen med spända käkar och tittat ut genom fönstret. Mormor hade till en början, försökt småprata men slutat när hon upptäckte att jag inte svarade, eller knappt lyssnade. Jag var oberörd och jag visste att det hade sårat henne också. Jag hade sårat en till människa som brydde sig om mig, men det var helt enkelt enklare att låtsas som att jag inte brydde mig om det, än att försöka vara lite munter. Jag ville inte ens vara munter. Jag ville sova, länge. Helst i några år. När vi hade kommit fram till huset så hade jag gått in på mitt rum direkt, utan ett ord. Låst dörren, kastat av mig kläderna, tog mobilen och la mig under täcket. Jag kollade twitter, bara en massa hat tweets över hela twitter. Jag stängde ner appen igen, det var inte värt det. Usch, jag hatade alla. Jag gick in på kameraalbumet, där jag hade massa bilder på mig, Chaz och Ryan sen vi var små. Jag bläddrade sakta igenom ungefär ett 20-tal bilder, jag saknade det. Jag bet mig i läppen och tänkte ‘gråt inte din tönt, gråt inte. Visa dig inte svag’. Men precis när jag hade tänkt den tanken så rullade en tår nerför min kind. Det kändes konstigt, jag hade inte gråtit på så länge. Men jag torkade ändå bestämt bort tåren, och sade till mig själv: “Gråt inte din jävla tönt.” Sedan grät jag inte mer den kvällen. Många dagar passerade och jag kom inte ut en enda gång. Mat skickades till mig genom springan under dörren. Till en början åt jag inte maten, men snart insåg jag att jag var tvungen. Charlee’s perspektiv: Jag vaknade upp på måndag morgonen utav att min telefon ringde Jag tittade förvånat på displayen, Kendall. “Hallå?” “Hej!” Sade Kendall med en kraxig röst. “Vaa, nej du får inte vara sjuk?!” Exploderade jag. “Jo, tyvärr..” “Men snuttepluttan! Krya på dig!” Sade jag lite nedstämt. “Tack, babe.” Svarade hon, och sedan avslutades samtalet. När Toby och jag kom fram till skolan, så stod Ryan och Chaz redan där och väntade. Jag gick ur bilen och fram till dem. Toby sa hejdå, och gick sedan mot sitt kompisgäng. Jag kramade först Ryan, en ganska snabb kram, och sedan kramade jag Chaz, också en ganska snabb kram. “Jag har inga vänner idag!” Sade jag ledsamt. Chaz la ena armen om Ryan, och den andra om mig, “vi har alltid varandra.” Jag skrattade, han var knäpp. Chaz fortsatte hålla fast oss, även när vi kom in till skolan. “Jag måste till skåpet och hämta grejer.” Sade jag. “Jag med. Så Chaz, släpp.” Chaz släppte oss, “okej vi ses här om två, ma bitches.” “Du är helt tappad”, skrattade jag och gick iväg för att hämta mina grejer. Resten utav den dagen spenderade jag med Chaz och Ryan, det var faktiskt riktigt roligt. Dock saknade jag ju såklart Kendall väldigt mycket. Jag beslutade mig för att åka hem med Ben & Jerry’s till henne efter skolan. När skolan slutade frågade jag Ryan om jag kunde få skjuts utav honom, för att jag tänkte hälsa på Kendall. Han sa “absolut”, och vi sade sedan hejdå till Chaz och jag kramade honom, innan vi gick mot Ryan’s bil. Vi stannade till vid en mataffär och jag kilade in och köpte en Ben & Jerry’s med smaken “Cookie Dough”. Jag och Ryan småpratade lite i bilen, och när vi kom fram hittade vi henne i soffan. Hon sov. Jag satte mig försiktigt ner brevid henne och väckte henne. Hon blickande förvånat till, men log sedan, “hej”. “Hej babe. Jag tog med lite glass till dig, vännen.” Sade jag och viftade med Ben & Jerry’n. “Åh, vad gullig du är.” Svarade hon, uppriktigt glad. Jag hämtade en sked åt henne och hon åt direkt ur burken medans vi tittade på tv ett tag. Jag stannade där ungefär en timme, innan jag sa att jag var tvungen att åka hem och plugga, men jag satt kvar ett litet tag, precis som det alltid brukar bli. Min telefon ringde, det var Chaz. “Hej, wazzzaaaa?” “Haha, om du frågar vad jag gör så är jag hos Ryan och Kendall, men jag ska åka hem nu. Vad gör du?” “Jag har precis varit på hockeyträning, så jag är på väg hem nu.” Svarade Chaz. “Du vet väl att det är farligt att köra bil när man pratar i telefon?” “Snuttan då”, sa han och skrattade, “behöver du skjuts hem?” “Ja, gärna. Om du orkar.” “Jadå, är där om två.” Sade han och sedan lade han på. Jag sa hejdå till Kendall och Ryan, klädde på mig min jeansjacka och mina converse och gick ut till Chaz bil. Jag hoppade in i passagerar sätet. “Hej”, hälsade Chaz och klappade mig lite på armen som en hälsningsgest, “Hallå där.” Vi rullade ut från uppfarten och ut på en större väg. Jag var verkligen tvungen att skaffa mig en bil, jag hade ju trots allt körkort, även om det mest användes som ID nu för tiden. Chaz pratade på lite möjligt samtidigt som att det slog mig att jag inte hade pratat med min familj ända sedan jag kom hit. Jag antog att de ville ge mig space, men jag visste att de hade haft mycket kontakt med Bridget. “Chaz, vet du vad som är konstigt? Jag har smsat mer med dig och Ryan - men speciellt med dig - på en vecka, än vad jag har smsat med Keithan ända sedan jag kom hit.” “That’s wierd.” Sa han lite förvånat, men började prata om något annat i nästa stund. Vi pratade bara om helt oviktiga saker tills vi kom fram till min dörr. Chaz var en skön människa, han var väldigt random och konstig, men samtidigt var han väldigt lugnande och det kändes som att vi hade blivit bra vänner på så pass kort tid. Det kändes kul. Jag sade hejdå till Chaz och gav honom en kram, medans jag tackade för skjutsen. Sedan gick jag in och stötte ihop med Toby i hallen. “Hej”, sa han och log snett, “det känns inte riktigt som att vi har pratat ordentligt på ett tag nu.” “Nej, jag håller med.” “Så, hur är det?” Frågade han. “Bara bra, svarade jag. Dudå?” “Toppen. Du har blivit rätt bra kompis med Chaz och Ryan, va?” “Ja, precis. De är jättehärliga.”“Vad kul, Charlee. Men godnatt. Sov så gott.” Sade han och rufsade mig håret, innan han gick upp till sitt rum. Jag satte mig i soffan, och ringde hem. När mamma svarade, insåg jag att jag saknade henne väldigt mycket. Jag fick prata med både pappa, mamma och Mimmie, och det gjorde lite ont. Men samtidigt var det otroligt skönt. Jag saknade dem, men jag ville absolut inte åka hem. Kommentera babes!