Chapter 7 - Time to bring the old Justin back

Previous: “Vem fan tror du att du är? Jag tänker fan inte stanna på det här psykhemmet något mer. Du ska fan inte säga åt mig när fan jag ska åka hem. Fattar du?” Doktorn var chockad. Jag hörde att mamma suckade, och sa sedan med bestämd röst: “Justin, bete dig som en normal människa för i helvete!”. Mamma var inte en sådan person som svor ofta, utan bara när hon var riktigt arg, så jag förstod att hon var förbannad. “Justin, du stannar kvar här så länge doktorn säger, kapisch?” Sa mamma. Sedan vände hon sig mot doktorn och sade, “Jag ber om ursäkt för min son”, och tittade med en menande blick på mig. Jag bara vände på mig i sängen så att jag låg med ryggen emot henne. Jag hörde doktorn lämna rummet och mamma återgå till sitt bläddrande i tidningen. Jag antog att det var bäst att försöka sova, så att det snabbare kunde bli morgon. Jag svalde ett par koltabletter, så mamma skulle slippa skrika på mig och slängde mig sedan i sängen igen och somnade som ett barn. Ett argt barn. Alla bilder är tagna från weheartit.com  Kendall's perspektiv: “Sådär ja!” Sade Chaz nöjt när han knutit sin andra och sista Conversesko för att sedan resa sig upp. Detta hade tagit, jag skojar inte, en kvart för honom. Han tog ner jackan från krockarna samtidigt som han började berätta om någon serie som gick på TV. “Har ni sett den eller?” Frågade han och stannade upp i sitt påklädande. “Vilken kanal?” Frågade jag och såg på Charlee som redan var klar för att gå hem. “Nickelodeon.” Svarade han. Jag tittade bort några sekunder för att inte börja as garva. “Nej.” Svarade jag fort. Han nickade och fortsatte att ta på sig den förbaskade jackan som än inte var på. “Den är iallafall jätte bra, och handlar om två systrar som hatar varandra.” Han stannade upp igen och jag suckade högt. Vad var hans problem? Jag skrattade lite lågt för mig själv. “Aha…” Sa Charlee och gav mig en blick som sade precis vad jag tänkte på just nu. Han var den segaste killen i denna runda värld. När han hade fått på sig jackan så gav han först Ryan ett handslag innan han vände sig mot mig. “Hejdå bästis-som-har-nästan-samma-efternamn-som-jag!” Sa han och gav mig en sådan hård kram att jag nästan ramlade omkull. Jag skrattade högt. “Hejdå Somers!” Sade jag och backade ett steg för att få ta emot en slängkyss. Jag kramade sedan om Charlee innan Chaz öppnade dörren och sade lågt för sig själv. “Damerna först.” Och gick ut genom dörren och ner från huset. Charlee gav mig en undrande blick innan hon gick efter honom. När Ryan stängde dörren efter Chaz och Charlee så tog det inte många minuter innan vi båda brast ut i garv. Chaz, måste vara den konstigaste killen jag träffat. “Jag glömde nämna att han är lite konstig…” Sade han mellan skrattsalvorna. “Det menar du inte.” Sa jag och log stort. Han gjorde en ändå otroligt glad. “Vet du om han är kristen?” Var jag tvungen att fråga. “Är han väll, vadåra?” Frågade han och vi gick upp mot Ryans rum igen. “Vänta!” Avbröt han mig. “Körde han den där jävla ramsan om gud?” “Ja… Hur visste du?” Frågade jag och satte mig på sängen där jag även suttit innan Chaz och Charlee gått hem. “Han har fan kört den sedan har var fem när hans morsa tappade något i golvet och hon sa ‘herejesus’. Våran kompis har även en mamma som går i kyrkan och hon brukade av misstag säga massor av sådana saker och eftersom att han är lite som han är, så har han tagit efter och gjort en ramsa av det. Men nuförtiden så bara flyger det ur honom ibland.” Förklarade han medans han gjorde något på mobilen. “Låter normalt.” Konstaterade jag. Ryans Perspektiv: Efter ett tag så sade jag godnatt till Kendall eftersom att hon sa att hon skulle duscha och även ringa sin familj för att sedan sova. Så jag gick in på mitt rum samtidigt som hon försvann in på sitt. Tio minuter senare när jag står i bara mjukisar så ger min telefon ifrån sig ett skärrade ljud. Jag ger den en kort blick och funderar en stund på att inte svara men blir förvånad när jag se vem som ringer. Jag tar upp telefonen och drar tummen över skärmen. “Hallå?” Svarar jag. Samtidigt som jag riktade mina steg ner för trappan för att sätta mig på baksidan. “Hej Ryan det är Scooter.” “Hej!” Sade jag glatt. “Hur är det?” “Bra, eller ja. Har du pratat något med Justin på senaste tiden?” Frågade han utan att ens fråga mig om jag mådde bra. “Nej, inte sedan han bad mig och Chaz att dra åt helvete för tre månader sedan.” Suckade jag. “Jasså?” “Mhm…” Jag satte mig ner på en stol och njöt av den svala luften och solen som började gå ner för idag. “Iallafall, han ligger på sjukhus just nu och vi-” “VA?!” Utbrast jag förvånat. Självklart kunde jag inte undgå att bli orolig och förvånad, han var trots allt min bästa kompis och även fast han svikit mig och många av mina närstående så älskade jag honom och han betydde allt för mig. Även fast han betett dig som en skitstövel mot mig och Chaz så kunde jag inte, inte bry mig när han yttrat de där orden. “Han blev drogad igår natt.” Sade Scooter. “Om du ringer för att säga att du kom på honom att ha rökt på så grattis men det har han gjort ett tag…” Sade jag lågmält. “Nej Ryan, han blev omedvetet drogad och det var ett under att han överlevde.” Mitt hjärta började slå hårdare och snabbare. “Hu, hur mår han?” Frågade jag försiktigt. Rädd för att mina ord skulle skada honom mer. “Jo, Pattie ringde mig nyss och berättade att hans beteende och humör inte ändrats och han hade skrämt slag på doktorn. Han hade också fått kol tabletter och får åka hem imorgon förmiddag. Problemet är bara att vi kan inte låta han fortsätta såhär, han kommer dö snart. Och det är inget jag bara säger, utan han kommer dö.” Han lät ledsen, fast det var ju självklart. “Jaa, jag vet inte hur du ska göra. Sist jag försökte hjälpa honom bad han mig som sagt att dra åt helvete. Han verkar vara ganska bestämd på sin åsikt om att rasa ner mot graven inom kort.” Muttrade jag. “Men du måste hjälpa mig Ryan, det finns inget hopp kvar om den här killen, de enda som faktiskt fortfarande bryr sig om honom är jag och Pattie, snälla kan du inte hjälpa oss försöka?” Det lät som att han skulle börja gråta vilken sekund som helst. “Vad vill du vi ska göra? Han är ju i princip död nästan!” “Jag har tänkt, och vi ska skicka hem honom till Stratford nu efter han har kommit hem från sjukhuset. Så han får bo med Pattie hos Bruce och Diane ett tag.” “Han kommer inte gå med på det.” Sa jag uppriktigt. “Jag vet, men vi lurar honom på något sätt. Det måste gå, jag tänker inte låta Justin sjunka såhär lågt.” Jag fnös. “Han har redan sjunkit så lågt det går…” “Kan du ändå göra mig en tjänst?” Frågade han istället. “Visst!” Svarade jag. “Hjälp mig och Pattie att få honom att stanna i Stratford, berätta för Chaz, han får gärna hjälpa till. Men snälla, berätta inte för NÅGON annan om det här. Han klarar inte av mer uppmärksamhet.” Förklarade han. “Jag gör vad som helst för honom, så visst.” “Tack Ry.” “Hur länge stannar han?” Frågade jag. “Ett år ungefär, om inte mer. Han kommer på Fredag så du vet.” “Great.” “Och du? Tack!” Sa han med glad röst. Jag nickade även fast han inte kunde se det och sedan avbröts samtalet.   Justins perspektiv: Jag vaknade upp snabbt. Satte mig upp i sängen och kände hur svetten rann längs tinningarna. Tröjan klibbade fast sig i ryggen på mig och mina jeans var på tok för varma för att sova i. Jag kollade mig runt om i det relativt mörka rummet. Mamma satt nersjunken i stolen och sov med huvudet på axeln. Jag fick lite dåligt samvete när jag såg henne, hon gjorde ändå så mycket för mig och jag gav inget tillbaks. Jag kollade ut genom fönstret och såg solen påväg upp. Genast for mina tankar tillbaks till mardrömmen som väckt mig. Jag hade drömt om denna lilla flicka som hysteriskt grät över att hennes bruna hår föll av. Hur hon och alla andra i världen satt och skrekgrät, åt mig. Hur alla väggar runtom mig hade fallit och taket tryckt ner mig mot botten och hur jag var tvungen att plocka upp det bruna håret för att ge tillbaka det till flickan. Men det var försent, alla hade redan lämnat mig kvar, omringad av massa vägar utan tak. Jag lade mig ner igen, idag skulle jag iallafall få åka iväg från det här skithuset. Jag behövde ingen jävla hjälp. Jag var friskt, så jävla frisk jag kunde bli. Jag tryckte hårt på den röda knappen som satt ovanför min säng och väntade på att någon skulle komma till mig. Efter några minuter kom det in en tjej med blont hår uppsatt i en hästsvans. “Mr Bieber?” Jag harklade mig och hon kom fram till mig. Såg frågandes på mig. “När får jag åka hem?” Frågade jag bittert. Hon suckade och kollade sig runt om i rummet och lade märket till mamma som sov i stolen. “Jag vet inte, jag är inte din sköterska så du får kolla med honom när han kommer hit sen, har du en aning om hur mycket klockan är?” Frågade hon. “Tillräckligt mycket…” Suckade jag. Jag såg hur mamma rörde sig i stolen och snart satt hon upp och såg frågandes på den äckliga tjejen som inte kunnat berätta när jag får lämna detta helvete. Hon jobbade för fan här, lär dig hur man sköter jobbet kärring. “Vad händer?” Frågade hon sömndrucket. “Din son vill åka hem, men Mr. Scooter har inte börjat jobba än så du får vänta tills han kommer hit. Han börjar jobba om en timme.” “Justin, klockan är fyra på morgonen varför är du ens vaken?!” Fräste mamma. Sedan tittade hon på blondinen. “Tack för hjälpen men vi klarar oss bra nu.” Sade hon till henne och snart försvann hon ut från rummet. Mamma gav mig en sur blick. “Kunde du inte väntat tills klockan slog sju iallafall?” Muttrade hon och slog igen ögonlocken. “Jag drömde en mardröm…” Mumlade jag, inte bered på mina egna ord ens. Hon öppnade ögonen igen och såg chockat på mig. “Vad drömde du?” Frågade hon försiktigt. Jag suckade, ville helst inte berätta. Jag skakade på huvudet och såg ner på mina händer. “Justin, snälla berätta.” Vädjade mamma. “Men för i helvette mamma! Varför vill du veta vad jag drömde?” Utbrast jag högt. Hon så skamset ner på golvet och skakade på huvudet. Jag sjönk ner igen i sängen och vände mig om och blundade. Men var noga med att hålla mig vaken, för rädd för att somna om igen. Jag slängde mig på hotell sängen. Trött efter den oförglömligt jobbiga natten på sjukhuset. Jag blundade i några sekunder och föll snart omedvetet in i en djup sömn. Tre timmar senare vaknade jag, tittade upp i taket och funderade en stund innan jag reste mig upp och fångade upp mobilen som börjat vibrera och svarade på det kommande samtalet. “Hallå?” Svarade jag. “Tja det är Ashley, hörde att du var i New York, ska vi köra en omgång?” Frågade en pipig röst. Det blev tyst en stund. Jag tänkte efter. ”Visst.” Sa jag efter ett tag. “Kom till West Tower om tio…” Fortsatte jag. “Sure!” Jag drog snabbt in Ashley i rummet och stängde och låste dörren efter oss. “Hej på dig med!” Muttrade hon. “Ey, håll humöret upp annars kan du dra på en gång.” Fräste jag. Hon nickade och jag drog med henne in till sovrummet. Kommentera så blir jag glaaad! :D