Chapter 6 - Hospital

Previous: “Såklart folk bryr sig!” Sa jag självsäkert. “Nej Justin, du är bara en popstjärna i mängden som kraschar och kommer supa ihjäl sig! Vem bryr sig om de hittar dig död på marken? Ingen, du är ju redan på botten. Du kan inte sjunka lägre!” Hon grät nästan när hon skrek till mig. “Fy fan mamma!” Skrek jag samtidigt som jag satte mig upp, men en stark huvudvärk gjorde så att jag föll ner igen och var tvungen att kräkas. Jag böjde mig åt sidan och träffade en hink som stod bredvid sängen. Efter ett tag lade jag mig ner igen och blundade. Mamma lade sin hand på min panna. “De kommer och hjälper dig snart.” Sade hon lugnt. “Rör mig inte.” Mumlade jag till svar. Alla bilder är tagna från http://weheartit.com/ och google.  Charlee's perspektiv: Efter skolan hade jag mött upp Toby på parkeringen. Efter min lilla olycka vid maten med den okända killen, hade jag släpat med mig Kendall till toaletten där jag hade rensat håret fritt från spagetti och köttfärsås och försökt torkat av min tröja så gott det gick. Det hade helt ärligt inte blivit så lyckat, men lyckligtvis hade jag hittat en svart kofta - som jag hade glömt i skåpet några dagar innan - så jag hade tagit på mig den och gått runt i den resten av dagen. Nu mot eftermiddagen började det bli lite varmt så jag tog av den innan jag hoppade in i bilen. Toby hoppade in på passagerarsidan och tittade sedan menande på min tröja, “jag hörde om din lilla olycka idag.” Han flinade. “Haha va, hur då?” “Nä, jag kände massa folk som var i matsalen när det inträffade. Haha.” “Känner du typ alla eller?” Frågade jag. “Va nej, vadå då?”, han kollade konstigt på mig, “var det för att jag sa hej till så många häromdan?” “Ja, kanske..” “Okej, men nej det är en liten stad, alla känner alla. Typ.” Resten av bilfärden var båda ganska tysta, jag antar att ingen utav oss orkade säga något. När vi var framme vid vårt hus, gick jag upp och satte mig och började plugga lite matte tills Kendall ringde. “Var det awkward idag eller?” "Hehe, lite.." "Men du tyckte han var söt, eller hur?" Hon retades lite med mig. "Jo, det är klart." Jag log lite. "Jag diggade dock hans lilla ramsa av svordomar om gud." "Hahahaha, den var bra!" Skrattade hon. Vi pratade ett tag och sedan la vi på. Efter en liten stund av intensivt mattepluggande och ett samtal med mina övriga familjemedlemmar, så gick jag och duschade av mig och tvättade håret rent från den söta killens lunch. Sedan gick jag och la mig. Vi rullade in på parkeringen, jag och Toby, som vanligt. Mötte upp Ryan och Kendall och gick sedan till våra respektive lektioner. Dagen flöt på ganska snabbt, men på engelska lektionen kom jag på att jag inte hade hört ifrån Keithan på ett tag. Jag tog upp mobilen och skulle precis smsa honom, när hans sms kom. “Hej älskling, jag saknar dig. Hur mår du?” Jag log lite för mig själv och svarade, “hej älskling, jag saknar dig mer. Jo det är bra, hur mår du?” Och tryckte sedan på skicka. Jag log lite för mig själv och la ner mobilen. Än hade det inte blivit outhärdligt att vara ifrån honom, men jag antar att det skulle kännas så snart. Klockan ringde, dagen var slut. Yay. Dock tyckte jag inte att det var speciellt jobbigt att vara i skolan sen jag kom hit till Kanada, det var faktiskt ganska kul. Folk började resa på sig och strömma ut. Även jag reste på mig och följde strömmen ut. När jag kom ut såg jag den där söta killen igen. Undra vad han hette? Han såg mig samtidigt och höjde handen i en hälsning och gick lite närmare. “Hej.. hm hur är det idag? Fick du bort allt från tröjan och så?” “Jadå, de gick bort i tvätten”, jag log lite. Han såg lättad ut, “åh fan vad bra, jag fick lite dåligt samvete.” “Nej, det ska du absolut inte ha. Det är helt lugnt.” Försäkrade jag honom. Kendall kom emot mig, tillsammans med Ryan. Awkward. “Heeej babe! Kan inte du följa med oss hem idag?” Frågade hon glatt. “Jo, visst.” Sa jag och strålade tillbaka mot henne. “Åh juste”, hon vände sig mot den gulliga killen,”hej på dig med okända kille.” Han skrattade, “tjenare.” Vi sa hejdå till den okända killen, och började sedan gå tillsammans med Ryan till hans bil. Efter kanske 10-15 minuter, körde Ryan upp på en uppfart till ett jättefint hus. “Åh vad fint!” Sa jag och log stort. “Tack”, sa Ryan och Kendall med en mun. Båda började skratta. Jag log lite. Vi alla gick in och Kendall visade mig runt i huset. I vardagsrummet sprang vi ihop med en kvinna, jag antog var Ryans mamma. Hon hade sjukhuskläder på sig, så jag antog att hon var sjuksköterska eller läkare eller något sådant. Hon lös upp när hon såg oss och sade, “Hej! Är det du som är Charlee?” “Ja, precis.” Jag sträckte fram handen och skakade hennes hand. “Det är jag som är Ryans mamma, Sharon.” “Åh, trevligt att träffas.” Sa jag och menade det verkligen. “Jag måste tyvärr åka nu tjejer, mitt skift börjar snart. Jag gjorde iordning mat, det finns att värma i kylen.” Sa hon och klappade Kendall lite snabbt på armen. Vi satte oss ner vid köksbordet och började äta lite av maten. Ryan kom ner efter ett tag. “En kompis kommer hit snart, bara så att ni vet.” Sa han. “Okej, det är lugnt. Det finns mat i kylen.” Sa Kendall. Ryan reste på sig och värmde två tallrikar i mickron. En till sig själv och en till hans kompis, antog jag. När han värmt klart maten, slog han sig ner brevid mig och började äta. Vi småpratade lite alla tre, tills det ringde på dörren. Han gick för att öppna och jag och Kendall satt kvar. Dörren öppnades, och stängdes och vi hörde röster från hallen. Vi fortsatte att äta, tills de båda kom in genom dörren till köket. Jag tittade upp och vem fick jag se? Jo, den söta killen. Såklart. Åhnej, vad pinsamt. Kendall kollade på mig och flinade, för hon visste exakt vad jag tänkte. “Tjena! Vad händer?” Frågade killen och slog sig ner på den lediga platsen brevid Kendall. Jag kunde inte svara, men Kendall svarade, “nja, inte mycket”, och log lite. “Bor ni båda här?” Frågade killen. “Nej”, svarade Ryan, “Charlee bor hos Toby Andersen och Kendall bor här.” “Jaha, åhfan.” Sa han och log. “Juste, man kanske borde presentera sig. Jag heter Chaz Somers”, sa killen som då tydligen hette Chaz. Chaz var good looking och han verkade trevlig, det skulle verkligen vara roligt att bli hans vän. “Åh, hej. Jag heter Charlee Star.” Sa jag. “Yes, och jag heter Kendall Summer.” Sade Kendall och log snett. “OMG HETER DU SUMMER? DET LÅTER TYP SOM SOMERS! VI ÄR TYP TWIINIES!! Utbrast Chaz. “Hhhahhahaha whuut?” Skrattade jag. Denna kille var knäpp. “Jaaa omg, best friends forever!” Skrek Kendall och gjorde en highfive med Chaz. Han highfivade tillbaka och började kasta slängkyssar mot henne och hon skrattade, och kastade tillbaka. Vi alla åt upp, sedan bestämde vi oss för att titta på en film tillsammans alla fyra. Det blev någon komedi, som alla satt och skrattade hysteriskt åt. Efter det gick vi alla upp till Ryans rum, där vi satt och bara hängde och pratade lite. Efter en stund vände sig Chaz mot mig,”men kan du eller ni inte berätta lite om America? Hur levde ni där?” “Jadu, vi bodde ju då i LA. Hm, ja vi gjorde väl samma grejer som andra tjejer gör, vart man än bor. Vi brukade shoppa, fika, umgås med familj och kompisar, umgås med min pojkvän och sånt där. Vanliga grejer typ.” “Aha vad kul.. Hur länge har du och din pojkvän varit tillsammans?” Frågade Chaz. “Mer än ett år.” Svarade jag. “Wä, du skulle se dem tillsammans.. På varandra hela tiden..” Sa Kendall och skrattade. “Så det är seriöst och så?” Frågade Chaz. “Ja, I guess. Men det är ju svårt med avståndet och så, men vi gör så gott vi kan.” “Fan vad kul, grattis.” Sa Chaz och log stort. “Tack”, jag log tillbaka. “Har du också pojkvän, Kendall?” Frågade Ryan. “Nope, single as a pringle and I’m ready to mingle”, sa hon glatt. “Samma här.” Sa både Chaz och Ryan. “Det är vi singlar mot världen!” Skojade Kendall. “Helt klart!” Skojade Ryan och Chaz med. Efter att de hade skrattat och fnissat ett tag, så sa jag: “Men Chaz och Ryan, ni kan väl berätta lite om hur ni lever och vad ni gör här.” “Ja, men absolut”, sa Chaz och började genast pladdra på om hockeylaget de spelade i, att de brukade ha “lan”, och sitta och spela och käka chips hela nätterna. “Sedan brukar vi väl fika, käka pizza, och sedan kommer vår barndomskompis hit ibland, så då hänger vi med honom.” “Aha, vad roligt.” Svarade jag, som hade lyssnat med ungefär ett halvt öra. Justins perspektiv: Jag låg där i sängen tills någon knackade på dörren till mitt rum, som jag fått tilldelad på sjukhuset. Mamma satt på en stol lite längre bort i rummet och bläddrade i en dagstidning med en spänd rynka mellan sina ögonbryn. Hon ryckte till lite när det knackade och gick sedan fram till dörren, och öppnade den. In i rummet kom en läkare, som med raska och småstressade steg kom fram till mig. “Justin Bieber”, sa han och tittade ner i sina papper. Sedan gick han och hämtade en stol och slog sig ner vid min säng. Han harklade sig, “Du måste förstå att det här är väldigt farligt Justin.” Jag himlade med ögonen där jag låg i sängen. Kunde han inte sluta låtsats som att han brydde sig om mig. Det var ju bara hans jobb. “Intagande av så mycket alkohol är mycket farligt. Vet du ens vad som hände den kvällen?” “Typ inte, vad hände?” Frågade jag, men brydde mig inte speciellt mycket. “För det första så drack du alldeles för mycket alkohol för ditt eget bästa. Sedan blev du även drogad.” “Drogad?” Nu var jag faktiskt lite förvånad, men jag visade det ju såklart inte. “Ja, antagligen är det någon som lagt ner något i ditt glas.” Sa han. “Du hade ren tur att någon hittade dig och ringde efter ambulans för annars hade du nog varit så gott som död vid det här laget. Jag blev såklart förvånad, men visade det absolut inte utan muttrade till och mumlade något i stil med, “så jävla farligt kan det inte ha varit.” Doktorn suckade, men sade: “Jaja, du måste i alla fall äta koltabletter i två dygn nu, för att giftet ska gå ur kroppen. Dessutom får du inte åka hem förrens imorgon förmiddag.” “Vem fan tror du att du är? Jag tänker fan inte stanna på det här psykhemmet något mer. Du ska fan inte säga åt mig när fan jag ska åka hem. Fattar du?” Doktorn var chockad. Jag hörde att mamma suckade, och sa sedan med bestämd röst: “Justin, bete dig som en normal människa för i helvete!”. Mamma var inte en sådan person som svor ofta, utan bara när hon var riktigt arg, så jag förstod att hon var förbannad. “Justin, du stannar kvar här så länge doktorn säger, kapisch?” Sa mamma. Sedan vände hon sig mot doktorn och sade, “Jag ber om ursäkt för min son”, och tittade med en menande blick på mig. Jag bara vände på mig i sängen så att jag låg med ryggen emot henne. Jag hörde doktorn lämna rummet och mamma återgå till sitt bläddrande i tidningen. Jag antog att det var bäst att försöka sova, så att det snabbare kunde bli morgon. Jag svalde ett par koltabletter, så mamma skulle slippa skrika på mig och slängde mig sedan i sängen igen och somnade som ett barn. Ett argt barn. Kommentera så är ni söta!