Chapter 4 - The first day of school

Previous: Vid elva så skiljdes vi åt och jag började gå hemåt. Jag var inte säker på vägen men jag visste ungefär då Sharon försökt att visa hur man tog sig hem de två gånger vi varit ute idag. Efter tio minuter hör jag någon komma springandes bakom mig. Jag blev genast rädd och vände mig om. Där kom Ryan i egen hög person. Han saktade ner och hälsade glatt. “Vart har du varit?” Frågade han. “Med en kompis.” Svarade jag. Han skrattade “Så du har redan skaffat dig en vän?” Han lät som om jag inte hade några kompisar. “Haha, Charlee är en kompis som också bor här hon en annan familj.” Han nickade. “Hos vilka bor hon?” “Vet inte, men jag vet att sonen heter Toby.” “Toby Andersen?” Frågade han. Jag såg fundersamt på honom innan jag ryckte på axlarna. “Jo, de är nog dem. De finns inte många andra som heter Toby i våra ålder här i stan.” Sa han självsäkert. “Så du känner alla, eller vadå?” Frågade jag. “Ja, det här är en liten stad. Alla känner alla.” Jag nickade åt hans svar. Allt var så annorlunda här jämfört med LA här. Jag gillade det definitivt.  Alla bilderna är tagna från weheratit.com Charlee's perspektiv: Efter att jag hade sagt hejdå till Kendall den kvällen, kände jag mig glad och upprymd. Det hade känts väldigt skönt att få träffa henne igen, trots att det var mindre än ett dygn sen senast. Jag bestämde mig för att gå hem. Klockan var trots ändå elva, men jag tänkte ta en liten omväg hem. Om jag nu hittade hem, vill säga. Det återstod att se. Vi hade träffats i parken, så jag gick tillbaka dit och sedan vidare förbi ett köpcentrum. Sedan vidare, förbi ett Mc Donalds och en mataffär. Jag fortsatte gå, pluggade in musik i öronen och bara njöt av livet. Canada var väldigt fint, och jag trodde verkligen att jag skulle trivas. Jag var dock lite orolig för skolan, hur allt skulle vara, hur människorna skulle vara och så vidare. Dock så kände jag ju två, Toby och Kendall och sedan visste jag vem Ryan var, så jag antog att det inte gick någon nöd på mig. Ett surr från fickan på mina jeans, avbröt mina funderingar. Jag tog upp det och läste på displayen, det var Keithan. "Jag saknar dig. Det har inte ens gått 2 dagar, jag kommer inte klara detta. Behöver dig nu. Hur mår du? Hur är allt? Familjen? Staden? Sett några snyggingar, är jag replaced? Älskar dig. Puss." Jag log lite innan jag svarade, "jag saknar dig också. Vi klarar det, även om det är jobbigt. Jag vet att vi klarar det. Jag mår bra, hur mår du? Familjen är toppen, en mamma, en pappa och en son. Jättegulliga alla tre. Haha, din lilla räka. Det är dig jag tycker om, ingen annan. Pussiluss och jag älskar dig mest." Send. Jag fortsatte gå hemåt men insåg att jag inte längre kände igen mig, fick lite panik och blev rädd när mobilen ringde. "Hallå?" "Hej, vart är du?" Det var Toby. Jag undrade hur han fått mitt nummer, men kom ihåg att hela familjen bytt nummer innan vi gått till sängs dagen innan. "To be honest, så har jag ingen aning om vart jag är längre.." Svarade jag lite generat. "Hur ser det ut?" "Det är.. Mycket träd.." "Du är knäpp." "Tack. Jag tror att det är en biograf där borta", sa jag. "Kan stämma, fortsätt bara och gå rakt fram, sväng sedan vänster och sedan höger in på den lilla vägen, så är du snart framme i vårt område." "Tack Toby." Han skrattade,"vad skulle du göra utan mig", och la på. Ett tag därefter var jag hemma. Toby var i hallen och väntade på mig. "Vad gör du hemma en fredagskväll?", frågade jag," borde inte du vara ute och parta eller något?" "Jo egentligen, men mamma och pappa bad mig att vara hemma och ta hand om dig, eftersom att det är på middag med några andra i stan idag." Sa han. "Stackars dig", svarade jag. "jag är hungrig, jag vill ha mat." "Go ahead." Han gjorde en dramatisk gest mot kylskåpet. Vi åt och sedan slutade det med att vi hamnade framför tvn med en skål chips å ett varsitt glas cola. Jag och Toby kollade på någon töntig film, men det var skönt att han ändå tyckte att det var okej att hänga med mig, trots att det surrade i hans telefon var tredje sekund. Det var säkert hans vänner som ville att han skulle vara med dem, istället för med mig. Hoppas han inte är populär, tänkte jag. Då blir det jobbigt och leva upp till allas förväntningar. "Vad har du för planer för imorgon då?" Frågade han artigt. "Öhm.. Typ inga, kanske träffa Kendall eller utforska stan eller något", svarade jag. "Dudå?" "Det får vi väll se, men kanske sticker ut med ett par polare." Jag nickade, och vände blicken mot den halvskumma filmen igen. "Taggad för skolan då? Frågade han. "Lite, men mest nervös." "Don't be, de flesta är riktigt trevliga." Han log. "Hoppas det." Jag log tillbaka. När den konstiga filmen var slut gick vi till sängs. Morgonen efteråt sken solen mig i ansiktet. Idag var det lördag, imorgon söndag. Sedan måndag och måndag innebar första skoldagen. Jag bestämde mig för att jag var tvungen att köpa mappar och annat som behövdes, men när jag kom ner för trappan i en rosa fluffig morgonrock och tofflor, så visade det sig att Bridget redan hade köpt sådana saker till mig. “Här jag köpte saker till dig inför skolstarten, den är ju nu på måndag. Det vet du va?” “Åh ja, tack Bridget”, svarade jag, “det var verkligen jättegulligt av dig.” “Ingen fara vännen. Ta för dig av frukosten. Martin och Toby sover nog fortfarande.” Jag började äta lite frukost och sedan frågade Bridget mig om jag ville ta en promenad runt stan, så hon kunde visa mig runt lite. Jag svarade glatt “jaa”, och vi gick ut. Lördagen gick snabbt, söndagen också. Jag gjorde så lite, men ändå så gick det väldigt fort. På lördagen träffade jag Kendall i parken igen, sedan på söndagen hade jag och Kendall åkt och shoppat. Somsagt så hade helgen gått oerhört fort, och när klockan ringde vid sju på morgonen därefter, så kändes det väldigt konstigt. Jag satte mig förvånat upp och gnuggade mig i ögonen, sedan tassade jag upp och duschade. Sedan ner för trappan, slängde i mig lite frukost och gick sedan upp och började välja kläder för första skoldagen, första skoldagen i Canada. Jag var nervös som tusan, och jag visste att Kendall var lika nervös som mig. Jag valde ett par jeans och en tröja, sminkade mig sedan lite och borstade ut och plattade håret. Sedan var det dags att välja väska, jag tog en medelstor och la ner mappar, pennor, anteckningsblock, smink, pengar och annat som kunde vara bra att ha med sig. Jag satte mig ett tag med Ipaden tills det knackade på dörren. Det var Toby, såklart. “Tjenare stumpan! Vilken ljuvlig dag, tycker du inte? Upp och hoppa, du ska åka med mig!” “Hahaha, du är knäpp på riktigt. Vänta, ska bara ta lite..” “Nej nej, kom nu annars blir vi sena,” sa han och drog i mig. “Du vill väll inte bli sen första dagen?” “Ne okej..”, sa jag och lät mig släpas ner för trappan. Toby pekade mot sin bil och jag hoppade in på passagerar sidan, medans han hoppade in på andra sidan. Jag gissar att det var bra att jag åkte med Toby, eftersom att jag själv inte hittade, men jag var ändå orolig över att jag inte skulle hitta Kendall sen. Jag behövde inte oroa mig särskilt länge, för det surrade till i fickan. Det var Kendall som ringde. “Hallå!” “Hej, hur tar du dig till skolan?” “Toby kör mig”, svarade jag. “Dudå?” “Får skjuts av Ryan, haha. Men ska vi mötas på parkeringen?” “Jaa, det måste vi. Tror vi snart är där?” Jag tittade på Toby som nickade, “japp vi är snart där”, sa jag. “Låter bra! Vi med. Ses snart, puss,” “Puuss, hejdå.” Vi åkte i kanske 10 min, en kvart innan vi var framme på skolans parkering. Jag kände magen krampa. Jag var nervös, väldigt nervös. Men det skulle samtidigt bli roligt. Kendall stod längst bort på parkeringen, jag vinkade ett tag mot hennes håll men det dröjde innan hon såg mig. “Hallå tönt, over here!” Skrek jag. Hon mötte min blick och vi skrattade, när hon och Ryan kom gående mot oss. Jag tittade nyfiket på Ryan. “Heej!” Sa jag och slängde mig över Kendall. “Heej babe!” Hon kramade mig och gjorde sedan en gest åt Ryans håll. “Det här är Ryan, aka min bror. Eller ah typ.” “Hejsan Ryan”, sa jag och sträckte ut min hand. Han tog den - han hade ett väldigt fast handslag -, och skakade min hand lätt innan han släppte den och log snett. Ryan nickade bara lite mot Toby, och tittade sedan bort. Jag tyckte det var underligt. Men funderade inte speciellt mycket mer på det. “Det här är Toby”, sa jag och Toby och Kendall hälsade på varandra. “Trevligt att träffas.” Efter den lilla stunden av presentationer började vi alla gå mot dörrarna till skolan. Vi var alla nervösa, eller okej jag och Kendall var nervösa. Ryan och Toby såg kolugna ut. Det slog mig att det var väldigt många ute på skolgården som puffade på Toby, hälsade och gjorde handslag med honom. Var han populär på något sätt eller? Jag hade ingen aning, men om jag väl hade tyckt att det var många som hälsat på skolgården, så var det inget mot här inne. “Heej Toby”, hördes överallt, från tjejer främst. Sedan minst lika många, “Tjo man, är det bra eller?” Jag och Kendall utväxlande en lång och frågande blick, och sedan skakade vi på huvudet. Vi fortsatte gå med Toby, men Ryan gick därifrån med ett tys “hejdå” och anslöt sig till ett gäng med några killar. Toby forsatte såklart gå på och stannade plötsligt vid några killar och började snacka. Det var rätt stelt. Efter ett tag sa någon, “vad är det för tjejer du har med dig?” “Jo, det är kind off min syster Charlee”, sa han och pekade på mig, “och sedan hennes snygga kompis Kendall. De är utbytesstundenter från America.” “Ahaa, American girls. I do like you girls.” Sa en kille och kollade oss rätt i ögonen. “Försök inte, Charlee har pojkvän och det har säkert Kendall också.” Sa Toby och flinade lite. “Pojkvänner? De kom ju precis hit”, sa killen och skrattade. “I America, dumbass.” Sa Toby. “Jaja, whatever”, sade killen och vi fortsatte med Toby längs korridorerna. “Jag tror vi ska samlas här”, sa Toby och höll upp en dörr till något som såg ut som en aula. Kommenteraaaa :D