Chapter 3 - New family

Previous: Alla tackade varandra för maten och gick sedan till sina rum. Jag beslutade mig för att duscha efter den här långa dagen. När jag var klar, borstade jag tänderna, tog deodorant, bytte om till pyjamasbyxor och en tröja och gick och la mig i sängen och loggade in på Skype. Jag ringde Kendall. Vi pratade ett tag och jag somnade sedan snabbt. Jag var väldigt utmattad. Alla bilder är tagna från http://weheartit.com/ och google. Kendalls perspektiv: Jag vaknade på fredags morgonen dagen efter och slängde en blick på klockan som hängde på väggen. Halv elva. Oj, jag måste ha varit trött igår. Jag hade hela kvällen suttit och pratat med Charlee och vid två hade jag varit tvungen att avsluta för det var så tyst i huset att jag var rädd för att väcka de andra. Men jag och Charlee hade iallafall bestämt att vi skulle träffas senare idag för att utforska Stratford tillsammans. Jag reste mig upp ur den otroligt sköna sängen och gick mot dörren. Sedan gick jag ner för trappan och letade mig in i köket. Där satt Sharon och drack kaffe vid köks ön. “Godmorgon.” Sa jag och satte mig mittemot henne. “Godmorgon, sovit gott?” “Ja! Det är en otroligt skön säng jag har fått.” Hon log stort. “Det är bara att ta för sig.” Sa hon och blickade ut mot allt som stod på köks ön. “Jag ville inte väcka dig för jag visste inte när du brukar vakna…” Sa hon. “ Jag brukar vakna runt tio, halv elva.” Svarade jag. Jag började göra i ordning två smörgåsar och hällde upp juice i ett glas, sedan tog jag lite yoghurt med flingor. “Vart är Ryan och Martin?” Var jag tvungen att fråga eftersom att jag lagt märke till att det var knäpp tyst i hela huset. “Martin är och jobbar, och Ryan gick precis till träningen för bara tio minuter sedan.” Jag nickade. “Vad tränar han?” Hon drack lite ur sin vita kaffemugg innan hon svarade “Hockey.” Jag blev förvånad. Var det ens säsong för det nu, det var ju sommar. “Är inte ishallarna stängda nu under sommaren?” “Jo, men de öppnade i tisdags så Ryan och hans lag har första träningspasset idag.” Hon vände blad ur tidningen som låg på bordet. Då slog det mig, om Martin var på jobbet så borde ju hon också vara det. Jag ville fråga men tänkte att hon kanske  inte har något jobb. Fast de verkade ju ha gott med pengar så hon måste ju ha jobb. Om inte pappan tjänade miljoner varje dag så att säga. Jag bestämde mig för att ändå fråga “Varför är inte du på jobbet?” Hon kollade upp från tidningen på mig och log. “De behövde mig inte på jobbet för än senare så jag tänkte att jag kunde stanna hemma tills du vaknat så du inte behöver känna dig helt lost här hemma.” Sa hon vänligt. Jag blev glad över hennes fina omtanke. “Vad jobbar du med?” Fortsatte jag fråga ut henne. “Jag är sjuksköterska.” Jag blev förvånad, men ändå inte. Det var som att yrket var gjort för henne. “Verkligen? Min mamma är också sjuksköterska.” Sa jag och log stort. “Jasså? Vad heter hon?” Frågade hon intresserat. “Elienor Summer, ursprungligen Elienor Truescott men hon bytte namn när hon och pappa gifte sig.” “Är hon dotter till Greg Truescott?” Undrade hon. Jag nickade samtidigt som jag drack ur mitt juiceglas. “Yes!” Sa jag sedan. “Då vet jag vem hennes pappa är, han var en duktig läkare.” Jag nickade. Och vi satt tysta i fem minuter tills hon frågade om jag ville följa med henne till gallerian senare och handla det jag ringat in i katalogen. Jag svarade glatt ja. Jag klev ur den svarta bilen och jag gick tillsammans med Sharon in mot gallerian. Jag hade katalogen i handen och mobilen i andra. På mig hade jag ett par svarta shorts och ett vitt linne med spets detaljer. Vi gick in genom dörrarna och började att gå mot walmart. Efter en timme så var vi klara där inne och Sharon undrade om jag ville gå en runda för att bekanta mig med den lilla gallerian. Vi gick in och ut genom massor av affärer, och när vi var klara var jag ett par nya skor rikare. Vi stannade utanför ett manikyr och pedikyr salong. “Vill du fixa naglarna?” Frågade hon glatt. Jag log stort och nickade. Och vi begav oss in i salongen. “Hur känns det att börja i en ny skola på måndag då?” Frågade Sharon när vi satt i en varsin stol och fick våra naglar fixade. “Bra, lite läskigt, men jag har ju Charlee med mig så…” “Charlee?” Frågade hon fundersamt. “Min bästa kompis, hon är också här i Kanada, men hon bor hos en annan familj. Och vi ska gå i samma skola.” Hon såg glatt förvånad ut. “Jaha! Du får ta med henne hem till oss någon gång!” Sa hon. “Självklart.” “Om det är okej för dig så hade jag tänkt att träffa henne ikväll?” “Ja men herregud, såklart du får! Behöver du skjuts?” Erbjöd hon sig. “Det skulle vara jätte snällt, hittar inte så bra här.” Förklarade jag. “Haha, det förstår jag. Du har endast varit här i ett dygn.” När vi kom hem igen så stod Martin i köket och lagade mat. Sharon gick in till honom och hälsade på honom. Han gav mig sedan en vink och ett leende. Jag blev genast obekväm, jag visste inte vad jag skulle göra. Vart skulle jag ta vägen? Jag drog av mig skorna och kom på att jag kunde ta upp allt nytt som vi köpt i gallerian. Så jag tog tag i påsen som var min och gick upp till mitt rum. Där började jag att ställa in alla nya hygienartiklar i badrummet. Hängde in några handdukar och ställde in den fina tvålen Sharon tvingat mig att lägga ner i kundvagnen. Sedan gick jag ut i mitt rum igen och valde lakan innan jag började bädda om sängen. De lakanen som blev över la jag in i garderoben. Lade alla nya kuddar i sängen och  ställde ut lava lampan jag blivit kär i. Jag lade också alla skolsaker på skrivbordet och placerade ut doftljus med lukt av vanilj och jordgubb. Sedan ställde jag den vita orkidén i fönstret. Jag var så tacksam över allt som hon bara gett till mig. Jag skulle bara bo här i ett år och hon i princip gav mig mer än vad jag behövde. Det var jag tacksam över. När jag var klar så gick jag in i badrummet och hoppade in i duschen. Det var så skönt att äntligen få duscha. “Hur blev rummet?” Frågade Sharon vid matbordet. “Bra!” Svarade jag och log. “Tack förresten.” “Ingen orsak.” “Så, Kendall. Tell us something about you…” Sa Ryan och allas blickar landade på mig. Jag harklade mig. “Öhm, jag bor i LA, med min mamma och ett år yngre syster Haylee. Jag älskar lasagne, favoritfärgen är blå. Jag gillar att springa, och att shoppa.” De log. “En normal tjej alltså?” Sa Martin och log frågande “Ja.” Svarade jag enkelt. Men jag ville inte vara normal, normalt är tråkigt. Så det bara slank ur mig när jag sa “Jag åker longboard och surfar också…” Ryan såg på mig. “på riktigt?” Jag nickade långsamt och tittade ner på mina fint nyfixade naglar. “Min pappa var en surfare så jag och Haylee följde oftast med honom och surfade och innan vi lärde oss det så fick vi longboards att åka på. Så det är en hobby.” “Synd att det inte finns surfställen så nära här då. Men jag är säker på att Ryan lånar ut sin longboard till dig.” Ryan nickade till svar. “Åh tack!” ‘Knack, knack’. Någon bankade på min dörr. “Kom in!” Ropade jag och snart stack Sharon in huvudet. “Jag ska åka till jobbet om en kvart, så om du vill att jag ska skjutsa dig till Charlee då så kan jag det.” Sa hon. Hon bar ett par vita byxor och en vit långärmad tröja under en vit större T-shirt. Typiska sjukhuskläder. Hennes hår var uppsatt i en högre hästsvans. “Åh, det skulle vara jätte snällt." “Förresten, jag undrar bara, jag har ju massa killar i huset och ingen av de kan göra flätor, har du talangen?” Frågade hon retsamt. “Haha, såklart jag har!” Svarade jag säkert. “Åh vad roligt, skulle du kunna göra en fläta?” Frågade hon och såg hoppfullt på mig. “Självklart!” Sa jag och hon klev in och satte sig på min säng. “Vad fint det blev här inne.” Berömde hon. “Ja, tack för alla saker.” “Ingen orsak.” Jag tog tag i hennes lena långa och tjocka hår och började göra en fiskbensfläta på den långa hästsvansen. När jag var klar så snurrade jag en hårsnodd runt hårtopparna och tog sedan min mobil och fotade. Jag visade henne och hon blev redigt imponerad. “Killarna kommer bli så avundsjuka på din talang.” Sa hon skämtsamt och blinkade med ena ögat. Jag gillade verkligen henne. Hon fick mig att känna mig hemma. “Omg, heeeej babe!” Sa jag och kramade om Charlee när Sharon släppt av mig i den lilla stadsparken. Det var svalt och skönt ute, ingen jacka behövdes och det var fortfarande ljust ute fastän klockan var åtta. “Hej snygging!” Skrattade hon. “Så hur är din familj!?” Frågade jag när vi började att vandra omkring i parken. “Så jävla bra! Jag har fått ett super fint rum, och deras hus är såå fint. Extremt!” Jag skrattade. “Tobyyyy?” Frågade jag. “Haha, han är skit snygg. Och snäll, han liksom redan behandlar mig som sin kompis slash brorsa. Det gör mig glad.” Log hon. “Det förstår jag!” Vi gick förbi en teater aula. Jag log stort, det var en av mina hobbys i LA, att spela teater. Jag gillade även att sjunga och dansa. Allt sådant gillade jag och Charlee otroligt mycket. Vi stannade och satte oss på trappan som ledde in till ‘The Eavon Theater’ som den tydligen hette. Vi satt där ett tag och pratade innan jag lade märket till den lilla stjärnan som var in grävd i marken. En sådan typisk stjärna från Walk Of Fame i Hollywood. Jag läste på stjärnan. ‘Justin Bieber, acording artist.’ Jag blev fundersam. Juste. “Hallå!” Sa jag och petade på Charlee. Hon gav mig sin uppmärksamhet. “Justin Bieber är ju här ifrån, han satt ju på denna trappa och sjöng som barn typ…” Informerade jag. “Haha, coolt!” Vid elva så skiljdes vi åt och jag började gå hemåt. Jag var inte säker på vägen men jag visste ungefär då Sharon försökt att visa hur man tog sig hem de två gånger vi varit ute idag. Efter tio minuter hör jag någon komma springandes bakom mig. Jag blev genast rädd och vände mig om. Där kom Ryan i egen hög person. Han saktade ner och hälsade glatt. “Vart har du varit?” Frågade han. “Med en kompis.” Svarade jag. Han skrattade “Så du har redan skaffat dig en vän?” Han lät som om jag inte hade några kompisar. “Haha, Charlee är en kompis som också bor här hos en annan familj.” Han nickade. “Hos vilka bor hon?” “Vet inte, men jag vet att sonen heter Toby.” “Toby Andersen?” Frågade han. Jag såg fundersamt på honom innan jag ryckte på axlarna. “Jo, de är nog dem. De finns inte många andra som heter Toby i våra ålder här i stan.” Sa han självsäkert. “Så du känner alla, eller vadå?” Frågade jag. “Ja, det här är en liten stad. Alla känner alla.” Jag nickade åt hans svar. Allt var så annorlunda här jämfört med LA här. Jag gillade det definitivt. Kommentera!