Chapter 10 - Heartbroken

Previous: Hon såg länge på mig innan hon satte sig ner mittemot mig. Med en tystnad som gick å ta på kollade jag upp på henne och in i hennes, så lika mina, hassel bruna ögon. Jag funderade på om jag skulle hålla mitt löfte att inte prata med henne, fast jag hade ju pratat med Ryan och Chaz nyss. Hon om någon förtjänade ju ändå att få höra sitt barnbarn prata med henne. Hon öppnade munnen på glänt och log ledsamt. “Kom, jag måste visa dig en sak.” Alla bilder är tagna från http://weheartit.com/ och google.  Charlee’s perspektiv: Charlee’s perspektiv: På onsdagskvällen satt jag och Toby i vardagsrummet på nedervåningen och tittade på en film som gick på tv:n. Min mobil började ringa hysteriskt, och jag hoppade till. Jag tittade på displayen, “Haylee”. Vad konstigt, tänkte jag. Hon brukar ju aldrig ringa mig, trots att vi kände varandra ganska bra i LA. Jag svarade, “Hallå?” “Hej, hur är allt?” Frågade hon. Hon lät nervös. “Det rullar på”, svarade jag, “hur är det själv?” “Det är bra. Men jag har en sak att berätta-”, började hon. “Okej, shoot.” “Jag har sett Keithan med en tjej under en tid nu. Jag tyckte inte att det var så märkvärdigt, tills idag..” Berättade hon osäkert. Jag frös till lite. “Okej.. vad hände då?” Min röst var nervös. “Jag såg de kyssas, och det såg inte direkt ut som en vän puss, sade hon, och fortsatte sedan, ”förlåt Charlee, men jag tyckte du förtjänade att få veta.” “Ehm, tack för att du sa det..” Sade jag med en röst lika kall som is. Jag kände ingenting, bara tomhet. Vi lade på, och precis när jag tänkte ringa Keithan, så sms:ade Haylee mig en bild, och skrev under bilden “som bevis, tänkte jag.” Jag tackade Haylee och skickade iväg bilden till Keithan. Det tog ungefär 30 sekunder innan han ringde upp mig, “Vad fan är det här, Charlee?” “Det kanske du ska berätta för mig.” Kontrade jag. “Det finns ingenting att säga, det är inte jag på bilden.” Sade han utmanande. “Både du och jag vet att det är du - så säg bara sanningen.” “Okej, jag saknade dig. Jag saknade närheten och hon liksom fanns där och så kysstes vi.” Berättade han. “Hur länge har det här pågått?” “2 veckor kanske.” “Seriöst, kunde du inte ens hålla dig en vecka? Du är äcklig och omogen. Det är över, prata inte mer med mig, tack.” Sedan lade jag på. Det var då känslorna kom, jag började gråta. Tobby som tittat oroligt på mig under samtalet, flyttade sig nu närmare mig och klappade mig lite tafatt på ryggen medan han kramade mig. Jag tror inte riktigt han var speciellt van med sådana här situationer, men jag uppskattade att han i alla fall brydde sig. Jag fortsatte gråta ganska länge och Toby satt där med mig hela tiden, han sa inget men han var i alla fall där. När jag kände att jag hade gråtit klart, tog jag upp mobilen och ringde Kendall, medan Toby gick och hämtade papper åt mig. “Hej”, min röst var fortfarande kraxig. “Vad är det som har hänt?” Man hörde på Kendall’s röst att hon förstod att det var något, eftersom att jag väldigt sällan var ledsen, men att det hördes så väl när jag väl var det. Jag berättade hela historien och när jag var klar, var hon arg som ett bi. “That little f*cker!” Nästan skrek hon. “Jaja, what to do..” Sade jag, fortfarande ledsen. “Åh, jag ska slå honom så hårt när vi kommer hem.” Vi pratade ett tag om hur dum i huvudet han var och Kendall försökte övertyga mig om att jag var värd så otroligt mycket bättre, men det fick mig bara att gråta ännu mer. Vi hade ändå varit tillsammans i mer än ett år, och det betydde mycket - i alla fall för mig. Efter att jag hade lagt på med Kendall, gav Toby mig pappret och jag torkade tårarna. Han tittade oroligt på mig. “Jag tror jag förstår vad som precis hände.. Ehm, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men du vet att jag finns här. Okej?” “Tack”, snörvlade jag och gav honom en kram innan jag stapplade uppför trappan. Jag tvättade mig i ansiktet och borstade tänderna, innan jag bytte om till pyjamas och la mig i sängen, där tårarna kom igen. Det blev inte mycket till sömn för min del den natten. Nästa morgon kände jag inget vidare behov av att sminka mig och göra mig speciellt vacker, så jag tog bara ett vanliga par jeans och en hoodie med luva. Håret borstade jag bara lite snabbt och satte sedan upp det i en tofs. Sedan gick jag ner och sade godmorgon till Toby och Bridget, som var hemma på morgonen för ovanlighetens skull. Både sa “godmorgon, Charlee”, och Bridget tittade på mig med en blick som visade att hon förstod att det hade hänt något. “Hur är det, Charlee?” Frågade hon oroligt. “Det är okej.” Svarade jag. “Är du verkligen säker på det?” “Jadå.” Jag försökte le men det såg nog mer ut som en grimars. Jag gick fram till kylskåpet, tog ut apelsinjuicen, hällde upp lite i ett glas och svepte det snabbt. Jag tog sedan ett äpple, drog med mig Toby till bilen, och sa ett “hejdå” över axeln till Bridget. Vid skolans parkering stod Ryan, Chaz och Kendell som en välkomstkommitté. Jag gick trött ur bilen och fram till de, medan Toby klappade mig på axeln för att sedan gå åt ett annat håll. Kendall kramade mig och jag kramade tillbaka. Sedan gick jag till Ryan, och sist Chaz. Han förstod att något var fel, så han kramade mig och klappade mig lite tafatt på kinden, “Vad fin du är idag.” “Chaz, jag ser hemsk ut och har inte sovit en blund. Men tack.” Sade jag småirriterat, men han var ändå gullig. Ingen sa något mer och vi började gå mot skolan. Vi alla fyra hade faktisk samma lektion nu på morgonen, vilket nästan aldrig hände. Vi hade psykologi, vilket Chaz “älskade”. Dagen rullade på, men otroligt seg och jag kände mig verkligen jättedeppig, vilket drog ner stämningen rejält. Jag var en sådan partypooper. Men alla andra försökte hålla upp stämningen så gott det gick, och vi bestämde att alla skulle åka hem till Chaz efter skolan, för att umgås lite. Så efter skolan satt jag och Kendall och väntade på våra boys i en soffa i skolan. Vi hade suttit där i 20 minuter snart, och jag började tröttna på att vänta. “Men kom, vi går hem till Chaz. De har säkert fått sluta tidigare och redan gått hem till honom.” Sade jag otåligt och ställde mig upp och drog upp Kendall och vi började gå mot våra skåp. “Aja, vi går dit då.” Sade Kendall och vi gick ut ur skolan. När vi kom fram till Chaz hus så knackade vi. Ingen öppnade. “Men vart fan är de där små maskarna?” Frågade jag otåligt. “I haven’t got a clue.” Svarade hon nonchalant. Jag suckade och bankade lite på dörren, lite hårdare den här gången. “ÖPPNA CHAZ! Seriously.” Dörren gick upp med en smäll. Där stod en kille. Men det var absolut inte Chaz. Det tog ett bra tag för oss att uppfatta vem det var, men sen insåg att det var Bieber. Vi låtsades vara oberörda. “Är Chaz eller Ryan hemma?” Det var Kendall. “Nej, det är de inte. Och ni får inte komma in. Hejdå.” Han försökte smälla igen dörren, men Kendall var så sneaky så att hon satte foten emellan. “Du ljuger”, sade hon utmanande. “Nej, vad är ditt f*cking problem? Jag tänker inte släppa in några paparazzis eller fans i det här huset.” “Nej okej, fine.” Vi satte oss ner utanför huset för att vänta. Justin suckade högt och smällde igen dörren med all kraft han hade. Vi sa ingenting till varandra utan båda bara kollade på varandra. Jag tror att vi båda två var i chock. Vi satt sådär tills vi hörde röster längre ner på gatan. Det var Chaz och Ryan’s röster, som snabbt kom närmare mot oss. De pratade och skrattade, men stannade till när de såg oss där utanför. “Vi undrade just var ni höll hus.” Skrattade Ryan. “Vi skulle precis fråga er samma sak.” Kendall blängde på de. “Damn gurl”, sa Chaz, “förlåt men vi glömde att säga att vi hade hockeyträning och slutade senare.” “JA MEN NI GLÖMDE SÄGA ATT JUSTIN BIEBER ÄR I DITT HUS???!!!!” Exploderade jag. Jag tror min chock var över. “Förlåt tjejer, men det är inte någonting man bara berättar sådär.” Det var Ryan. “Ska ni inte skrika lite högre att Justin BIEBER är i mitt hus?”, sade Chaz irriterat, “kom in istället.”