Sharing stories without a share button

Fuktiga händer. Benen skakar som aldrig förr. Hjärtat dunkar i takt med bakgrundsbruset från de stora maskinerna som arbetar i backstage. Miljontals tankar snurrar i huvudet. Tänk om jag tappar bort mig? Syns det när jag börjar svettas? Kommer de hundratals människorna i publiken att skratta åt min rostiga engelska? Jag tar ett djupt andetag. Andas in fem sekunder. Håll fyra sekunder. Andas ut tio sekunder. En andningteknik som min coach lärde mig. Min coach som tror på mig mer än vad jag själv gör. "Du klarar det, Danny. Du är ju grym!". Är jag det? Jag är den enda som har talkort på scen, alla andra talare kan deras tal helt utantill. Det kan jag ju med, men jag är så rädd att jag tappar bort mig att jag inte vågar stå där utan något som helst hjälpmedel. Min mage ropar. Jag säger tyst. Jag vägrar äta något innan, så nervös är jag. Snart är det min tur. Jag försöker skaka av mig all nervositet men mikrofonen är i vägen. Juste, jag får inte glömma starta mikrofonen när de ropar in mitt namn. Så många tankar. Ska jag stå still när jag pratar? Eller ska jag röra mig runt scenen? Det såg ju så proffsigt ut när alla andra gjorde det. Ska jag tacka den föregående talaren innan jag börjar prata? "Give a big hand to our next speaker: Danny Lam!". Helvete. Det är min tur. Folk applåderar. Nu dunkar hjärtat i takt med applåderna. Jag går in, kollar ner i golvet så att jag inte snubblar över några sladdar. Ljus och kameror är riktade mot mig. Jag står på den lilla cirkulära, röda mattan, kollar ut mot den stora publiken. Sedan börjar jag mitt tal. "Not long ago, I was waiting at the bus stop, heading for school...".-------För några månader sedan startade jag en organisation tillsammans med några andra nätaktivister. Vi kallar oss för TNKVRT (uttalas "tänkvärt). Det är det mitt tal ska handla om. Om vår organisation, vår plattform, vår tankesmedja samt vårt projekt. Vårt nuvarande projekt handlar om att finna människor runtom i Sverige som varit med om förtryck och rasism och som är villiga att berätta om deras upplevelser. Vi ska skapa en fysisk bok med berättelserna samlade. Vi vill att minoriteter ska få sina röster hörda. Varför en bok och inte en hemsida på internet? En bok har nämligen inget kommentarsfält, ingen dela-knapp eller en gilla-knapp. All fokus är på den som berättar om sin upplevelse. Ingen kan ifrågasätta eller säga emot dens upplevelse. "Sharing stories without a share button" - så heter mitt tal.-------Publiken applåderar. Är det redan över? Har jag redan stått på scenen i 14 minuter? Jag lägger ner powerpoint-kontrollen och går mot backstage. Jag hör fortfarande applåderna, men allt jag kunde tänka på var lättnaden över att talet är över. Inte för att det var jobbigt på något vis, men för att en av mina största rädslor, att stå på scen framför hundratals människor, är inte längre någonting jag fruktar längre. Jag tappade inte bort mig. Jag darrade inte. Jag kallsvettades inte. Det känns som att jag kan klara av allt nu. Jag vill uppmana alla som läser detta att leva era drömmar. Förverkliga dem. Lev dem. Ingenting är omöjligt. Jag vill citera Karen Holst, en av de grymma TEDxLund-talarna igår: "We often hear people say: follow your dreams. As if they magically appear in front of you and all you have to do is walk over, pick one from tree and float away to the bliss of dreams come true. But, really it is leading your dream. There is actually NO following. Dreams are not granted like wishes. They are claimed."