THE CENTRAL OF ATTENTION

I'm in love with the city, my new skirt and life at the moment Även om jag saknar min familj och Charlotta där hemma så känner jag mig lycklig i hela kroppen. Det är alltid jobbigt att inte kunna gå 5 minuter och sen hitta Lotta på golvet med massa choklad, eller att det inte ringer i min telefon lika ofta och frågar om vi ska ut och gå en runda. Jag saknar Lotta såååå mycket. Längtar tills att hon får komma hit och uppleva den glädjen denna staden ger mig. Så även om jag nu haft lite hemlängtan känner jag ro i själen. Vet ni vad det bästa man kan göra är när man känner hemlängtan i New York? Det är att gå ut och gå, för varje gång man lämnar huset och får se staden från olika vinklar, håll och perspektiv, faller man för den om och om igen. Idag blev jag uttråkad och bestämde mig för att gå till mitt nya gym. Jag gjorde mig av med det gamla gymmet som var så sjukt dyrt. Mitt nya gym är lite mer skitigt, snuskigt och svettigt. Passar ju mig perfekt! I'm not that picky! Hahah! Men när jag var där på gymmet och sprang på löpbandet tittade jag upp en sekund och i min ögonvrå ser jag Freedom Tower, min favorit byggnad på manhattan. I den sekunden tänkte jag bara, herregud vad fantastiskt detta är, här springer jag på löpbandet i mitt snuskiga gym och ändå har jag denna fantastiska utsikten när jag tittar ut genom fönstret. Det beskriver New York i ett nötskal. Allting är inte flera hundra meter högt, ibland luktar det skit och ibland så går strömmen så man fastnar i tunnelbanan, men i varje tragedi så tar man sig ett titt uppåt och får ett leende på läpparna. Idag gick jag igenom Central Park med min vän Vale och idag hade jag så himla roligt att jag ibland glömde bort att jag ens var i New York. Det här speciella känslan gjordes om till en vardags-känsla, en sådan känsla man känner när allting är precis som vanligt. Jag fick den idag, när jag gick genom Central Park, som om det skulle vara vardag för mig. Om 10 åriga Therese hade sett mig nu hade hon applåderat ( hon hade också frågat om hon fick smaka mina Chips O'Hoys som står på mitt skrivbord, för 10 åriga Therese var ett kakmonster, 19 åriga Therese är också ett kakmonster dock ). Att jag just nu behandlar New York som om det vore en vardagssak är en ganska speciell känsla. Men ibland så tittar man upp, och i vissa stunder så känns det som man drömmer.Imorgon ska jag ta tunnelbanan till Coney Island. Jag saknar sanden mellan tårna och saltvattnet i håret ( Ja jag syftar egentligen på Portugal ). Så jag ska packa med mig en picnic, en bra bok och en bikini för att spendera dagen på en fullpackad strand men massa skumma typer som försöker sälja parasoll till dig. Precis så som jag vill ha det. Låt er inte luras, New York är inte helt fancy och underbart hela tiden, som alla ställen så har staden dens fördelar och nackdelar. Det man ska lära sig är dock att uppskatta båda delarna och ta vara på de. Så nästa gång du går på en gata där det luktar skit rent ut sagt, istället för att säga "usch" säg "välkommen till NY" och le. För ett leende gör allting bättre. Min första månad är snart avklarad i USA, om en vecka sitter jag på planet till Puerto Rico för ännu mer sol och bad. Men jag behöver lite råd, hur gör ni när ni går till stranden ensamma? Vart har ni era värdesaker? I need some tips, hit me up!