min stad

Jag står på perrongen. Jag är en, bland alla festklädda stockholmare påväg hem till vänner/ut på middag. Kanske är vi något färre än vanligt. Men det skulle kunna bero på att påsken närmar sig.  Det är dagen efter att ett terrordåd begicks i den här staden. Trots det står vi här. Påväg mot samma destination som en vanlig lördag. Några människor ska aldrig åka tunnelbana igen. För vissa familjer blir livet aldrig detsamma. Blir det det för någon?  Jag känner, trots att jag vill slå det ifrån mig, en annorlunda känsla i luften. En liten bit av min stad har tagits ifrån mig. Jag hoppar på tåget som ska ta mig närmare stadskärnan, jag har musik i öronen. Känner ett pirr i magen inför kvällens festligheter. Trots att alla som jag står nära, klarade sig utan fysiska men igår. Är flera av oss skadade, skakade.  Jag känner mig dock lite närmare alla de människor som bor i staden. Vi har upplevt något tillsammans. Vi har alla minst ytterligare en gemensam faktor.  Min stad ger mig en lite annorlunda känsla. Men det är vår stad. MIN och alla andra stockholmares och det kan ingen ta ifrån oss. Vi måste bara äga den igen. Ta tillbaka varje liten del av den. Någon försökte göra min stad osäker. Göra oss osäkra. De säger att vi bör vara mer uppmärksamma än tidigare - och det må vara sant. Men ska vi verkligen känna oss otrygga i vårt eget hem. Vårt Stockholm. Svaret är nej.