Livet i ett jäkla nötskal

Inatt ramlade jag ner för trappen. Eller jag missade de tre sista trappstegen och klev rakt ut. Nej, jag har inte heller någon aning om hur jag lyckades med det, det är väldigt oklart. Men jag är inte förvånad att just jag lyckades åstadkomma detta - och det var inte direkt min familj heller när jag berättade imorse... Största frågan är ju hur ingen kunde vakna, det var ju inte direkt ett tyst fall. Så där låg jag på hallgolvet, med foten i högläge mot väggen, och lyssnade på musik tills det värsta gett sig, funderade på om jag kanske skulle få sova där. Idag kan jag knappt stödja på foten. Funderar på om det är karma, ödet eller bara ren klumpighet, eller kanske lite av varje... Precis när den andra foten precis blivit bra, såklart. Hoppas den blir bra snart igen och att den är tillräckligt bra för att köra bilen ikväll, snart är det nämligen dags för en roadtrip och miniweekend hos Louise (det får bli hemmakväll för mig, alltid så bra timing...)     Bror och syster