Glad och rynkig.

En dag av tårar... Det var jättefint. Cermonin var somrig och ljus på nåt sätt, även om det var fruktansvärt jobbigt. Jag var garanterat den som grät mest sammanlagt. Jag och deras granne. Och det är jag så berörd över. Alla som kom, alla som skickade hälsningar, alla som skänkte pengar till bl.a. Hjärt- och lungfonden. Några av alla de som gjorde det var hela deras gata, säkert åtminstonde 20 namn, bara det. Han var så älskad och omtyckt. Och när hans arbetskamrater tog avsked av honom vid kistan... Kunde så naturligt se honom skratta med dem. Morfar var verkligen världens bästa, och uppenbarligen var det många fler än jag, min familj och min släkt som tyckte det. För mig fram tills nu okända människor som kom fram och kramade om mig för att de såg hur ledsen jag var, pratade så gott om honom och det underbara är att de har precis samma uppfattning som jag. En kvinna som ville att han skulle varit hennes pappa. Arbetskamraterna som var så goa när jag hälsade på dem innan och när de sa att jag var lik honom. Som mycket respektfullt bad varandra att kontrollera att slipsarna var ordentliga och att håret låg rätt. Respekten och omtanken som fanns under dessa timmar gick att ta på.   Det var som sagt min första begravning, men tack vare att prästen var en klippa och hur underbar som helst mot mig (och alla andra) så blev det väldigt fint. Frågade direkt när hon såg mig om jag var Anna och tyckte min text om honom hon fått var så bra. Kramade mig hårt många gånger under dagen. Hon förklarade att det inte var så konstigt att naturen blommade sent i år, det var för att hylla morfar, och så är det nog. Och när hon berättade att mamma visat henne bilden på hans körkort och sagt: "Det var så han var - glad och rynkig..!". Prästen citerade mig och samtidigt som tårarna forsade ner då så kände jag hur morfar log och visste att det var sant.    Satt på den första raden som därmed skulle lämna kyrkan först. Alla reste sig och när mormor och mamma lämnat bänkraden gick jag helt oplanerat upp till kistan igen, pussade på handen och tryckte den mot kistan. Med tårar som rann och näsduk i handen. Vände mig om, tittade upp och såg att alla såg på mig. Mötte hans gamla arbetskamraters blickar, hur berörda de blev och sedan några som då grät ännu mer. Vännerna bockade och log lite mot mig när jag gick förbi dem, tårarna forsade verkligen nedför mina kinder. Såg att de kände precis samma sak. Och det blev jag så berörd av   Efter minnesstunden gick jag till graven själv. Solen lyste genom några träd och riktades mot vad som nu är hans plats. Lyste upp honom, det kändes verkligen så. Pratade med honom lite, grät och sa hejdå. Det som gör att allt känns så konstigt är att hans kropp låg i kistan, hans och ingen annans, och den var inte tom. Utan det som tillhörde honom fanns i kistan, en meter ned i marken. Och med den tanken blev det jobbigt. Likadant i kyrkan. Jag kommer aldrig få hålla hans varma hand längre eller se honom le en gång till. Känner mig som ett litet barn men jag kan inte förstå. På nåt sätt tror jag det hade blivit annorlunda om jag hade sett honom efteråt dagen det hände. Men eftersom jag inte sett det med egna ögon känns det lite som att han kan komma tillbaka, eller att han aldrig försvunnit, även om jag vet att det absolut inte är fallet. Han finns inte mer, han är borta. Och det rent ut sagt suger. Han var en ängel som fick leva ett liv på jorden, han har gett många glädje och upplysning.   Morfar Olle, du lämnar en sån stor sorg och saknad efter dig, inte minst inom mig. Du var den mysigaste jag visste, och att inte kunna ringa till dig längre går inte att förstå. Det värsta är absolut att inte kunna se dig skratta längre, det är nog jobbigast. Jag älskar dig, men det vet jag att du vet redan. Prästen sa till mig att "den som inte kan älska kan heller inte sörja" och så är det, det märkte jag idag. Stor kram och vila i frid under linden   Hejdå morfar         När jag gick till graven första gången utan kameran låg solpartiet precis på honom, och det var ingen slump. Började gråta av bara det