DEN HÄR STADEN DRAR NER OSS TILL BÅTTEN AV ÅN

Och här sitter jag och kikar på lägenheter i Borlänge.. EFTERSOM pappa och marit troligen säljer huset och flyttar till Falun i ett radhus. De innebär att jag antingen kan flytta med och försöka hitta ett nytt jobb eller flytta till Borlänge och jobba kvar ett tag tills jag kommit på hur jag ska göra.   Jag har bestämt mig för att flytta om jag blir erbjuden en lägenhet. Jag tror att om jag kommer bort från allt detta så kanske jag kommer på vart jag är påväg. Känner lite ångest över att fastna och se ungdomen tyna bort men det får inte hända. Jag lovade trots allt på någons existens hur mycket jag skulle ha att berätta nästa gång vi ses.   Får en klump i halsen och tårar i ögonen när jag inser att vi ska lämna detta huset en sista gång. Minnena sitter i väggarna, också en ångest. Det gör lite ont men det kanske är på tiden för mig att försöka gå vidare även om de känns tungt. Jag måste sluta bära runt på den här enorma stenen. Trots att en liten del av mig nog alltid kommer vägra släppa taget om just den stenen.     "man behöver inte veta vart man ska, man behöver bara veta att man ska komma dit"