"bryta ihop och komma igen"

Oj vad jag har lättat mitt hjärta på den här bloggen. Det började som en "fest-blogg" om mitt galna och kaotiska liv men en livslång vana av att skriva dagbok tog över då och då. För emellan alla fester och galna grejer var jag ett vrak inombords. Ibland har jag själv svårt att förstå hur jag fortfarande andas. Och har fortfarande. Min bild av livet har varit att man "bryter ihop och kommer igen", utan att förstå att vissa saker präglar ens liv så mycket att "komma igen" till samma person som innan inte är möjligt.Jag har insett att jag aldrig kom "igen", jag anpassade mig. För 6 år sen gick jag i terapi för att bota min komplexa PTSD och trodde på fullaste allvar att jag skulle komma tillbaka till "mig själv". När symptomen försvann kände jag inte igen mig själv och jag kommer ihåg hur jag googlade om man kunde bli personlighetsförändrad efter behandling av PTSD. Än idag lever jag med ångest och kommer nog alltid att göra det. Jag är och kommer aldrig att bli eller vara samma person, och bra är väl det. För hur tufft det än är och vilka ärr vi än bär med oss så är vi i ständig utveckling. Vi bryter ihop, vi kämpar, vi utvecklas och kommer förhoppningsvis ut på andra sidan, kanske inte starkare eller tuffare som man tänker sig. Men kanske lite klokare och ödmjukare om sig själv och världen.Livet verkar vara så, komplicerat och designat för att ständigt utvecklas. Och på något sätt är även det väldigt vackert.