Och det sket sig såklart direkt...

Ja, tydligen lär man sig aldrig att hålla tyst om saker. Tänkte att har jag nu lyckats hålla i aktivitet i 23 dagar i sträck skulle det väl vara lugnt, men icke. Anledningen till att det inte blivit fler uppdatering är som alltid, Jag blev väl sjuk. Först litegrann, sen jättemycket, och nu är det som ifjol. Är max "frisk" i två dagar sen tar allt om igen; snuva, hosta, ont i halsen. Har inte kunnat göra ett enda träningspass sen föregående inlägg. Blä!Det är nu mindre än två månader till Tjejvättern och det är väl bara att inse det man inte vill. Det kommer inte att gå. Det finns inte en chans att jag hinner träna upp mig för att klara 10 mil på cykel med min diabetes. Särskilt eftersom jag fortfarande har svår hosta och inte kan träna. Det är så jävla härligt när man inser att man kastat en massa pengar i sjön. Det är bara så att jag helt enkelt måste acceptera att jag aldrig kommer att kunna träna igen. Någonsin. Det slutar ALLTID  med att jag blir sjuk, i flera månader på rad. Och pga min diabetes är det en omöjlighet för mig att ställa upp i ett lopp otränad. Det är till och med farligt.Så vad göra? Jo jag ger upp. Jag erkänner mig besegrad av dessa virus som vägrar släppa taget om min kropp. Träning är tydligen för alla andra utom mig. Det tråkiga är ju bara att träning är det enda som kan rädda mitt liv eftersom min diabetes är så pass dålig. Utan träning får jag inte ordning på  mina värden, men allt faller ju tillsist iallafall eftersom det hela tiden slutar med att jag ligger sjuk i feber och mina diabetesvärden åter igen är uppe i skyn. Ger upp.