Peace and love run
jag har ännu inte skrivit något om lördagens lopp så kände rent spontant att det var dags. Jag har ju som jag skrivit om tidigare varit förkyld och det har påverkat träningen enormt och när jag väl blev frisk satsade jag fullt ut på att cykla inför förra helgens lopp.Under veckan tog jag mig ändå ut med Terese som sällskap och vi tog 3 km banan på elljusspåret och jäklar vad mitt hopp inför loppet släcktes, aldrig förr har det varit så tungt att andas, efter bara en kilometer ville jag lägga mig på backen och gråta, men mirakulöst så tog jag mig runt, mycket tack vare att Terese peppade mig runt. Med den erfarenheten kände jag mig totalt omotiverad att springa 7 km, hur skulle jag klara det så otränad och utan att ha sprungit den distansen förut.Det var så illa att jag tänkte hitta på att jag var sjuk för att slippa springa men ändrade mig i sista sekund, och tur var väl det.Vi åkte till Borlänge och hämtade ut starterna och sedan förberedde vi oss med lite kaffe och bulle på Statoil. När klockan började närma dig två blev jag mer och mer nervös och ifrågasatte vad fan vi gett oss in på.Startskottet gick och vi drog iväg, första kilometern kändes tung men sedan började det flyta på riktigt bra och vi var inte ens sist trots att vi höll ett relativt lågt tempo. När vätskekontrollen välkommet dök upp trodde jag att vi sprungit runt två kilometer och döm av förvåningen när vi fick reda på att vi sprungit halva vägen.Med vetskap om det gick det rätt enkelt att springa och vi kämpade på sista halvan in i mål och precis som på buggruset i Malung så hade vi krafter kvar att öka tempot sista biten in i mål.Vi sprang på strax under en timme vilket ger en hastighet på 7.3-7.4 km/h som visserligen är rätt långsamt men ändå väldigt bra utifrån våra förutsättningar. Med tanke på att vi knappt kunde jogga en kilometer i början av maj så har det verkligen hänt en del. Nu känns den där milen på Lidingö helt plötsligt inte så omöjlig att genomföra, snarare börjar jag känna mig allt mer taggad inför det loppet!