The blind side

Jag börjar landa i min tillvaro igen. Dom här senaste månaderna har varit tuffa för att jag inte vetat om jag har ett jobb kvar eller inte. Jag som är singel och bor själv har ingen partner att ta stöd av känslomässigt och ekonomiskt ifall det krisar. Det har varit oerhört stressigt känslomässigt och jag tror att det har bidragit till att jag mått sämre i magen också dessa månader. Stress är ondskan själv. Sen alla behandlingar och undersökningar på det. Nålar som lämnar blåmärken och tabletter som får mig att kräkas. Det har varit många nedskärningar och många har fått gå. Så jäkla ledsamt. På just min avdelning så har min chef och två kollegor har fått sparken. Ena kollegan sitter oftast i en annan stad men den andra är jag väldigt nära. Hon är 56 år och är för ung för att gå i pension och det kommer att vara rejält kämpigt för henne att hitta nytt jobb. Hon har gråtit mycket på jobbet dom senaste två veckorna och då har jag också gjort det. Bryter ihop varje gång hon bryter ihop. Jag hade också varit väldigt ledsen om jag fick sparken bara så där efter 38 år. Ovärdigt. Jag har pratat mycket med henne både på jobbet och efter jobbet. Alla andra fega horungar bara stirrar på henne och undviker henne för att dom blir obekväma. Människor hon har jobbat med i över tio år. Jag är den enda som går fram till henne varje morgon och frågar hur hon mår och om hon fått någon sömn. Om hon vill ta en kopp kaffe och snacka lite. Dom andra beter sig som om inget har hänt och bara fortsätter på. Jag har så lite respekt för människor som inte kan visa lite medkänsla. Visa bara att du bryr dig med ett leende eller en fucking klapp på axeln. Herregud..Jag fattar att dom flesta går omkring lite tomma för att luften gått ur en men att vara så pass kall är fan illa. Vi har gått och väntat på besked sen november och lättnaden var enorm när man fick höra att man får ”förtroendet” att stanna kvar. Samtidigt som jag ville svinga tangentbordet i nyllet på den nya chefen medans hon sa det. Kärring jävelns ögon är super små bakom hennes tjocka glasögon och jag stör mig på det. Det är naturligt att hata henne just nu, är ju egentligen inte hennes fel att det är nedskärningar. Jag fattar det. Men jag hatar henne ändå. Jag riktigt förbannad och ledsen. Men jag är också väldigt lättad och känner att jag kan andas ut för första gången sen november. Ändå ganska lång tid att gå omkring och ha denna klump i magen. Har gråtit ofta efter sjukhus besöken för jag tyckt så synd om mig själv. Jätte töntigt jag vet men jag har haft svårt att hålla mig flytande. Det enda som gör mig glad är träningen. Så jag koncentrerar mig på det och försöker träna rätt så jag inte orsakar mer skada än nytta. Har konstant träningsvärk någonstans och det mina vänner är den bästa typen av värk! Långt inlägg det blev nu. Men jag behövde skriva av mig och tankarna är äntligen tillräckligt samlade för att kunna få ner det i skrift. Imon ska jag försöka få till en promenad innan frukost och sen blir det ben och rumpa på gymmet på kvällen. Vakten kommer säkert stå bakom mig och hetsa ”du kan ta mer!”Aaa just det...han är tydligen tillbaka. Varför insisterar alla mina ex på att dyka upp och kräva plats i mitt liv jämt? Är det vanligt? Or is this puss that juicy that they keep coming back for more? 😜