Svag

Jag är fortfarande sjuk. Hatar att vara sjuk för jag blir så svag och ynklig. Allt gör ont. Man är torr överallt. Huvudet bunkar. Jag är hungrig. Jag inte ett dugg hungrig. Ja ni vet. Och det är då man önskar att man hade någon som älskade en. Tog hand om en. Kramade en. Jag känner mig aldrig så ensam som när jag är sjuk. Och i min svaga stund gav jag efter. Boobsie har inte slutat messa. Varje dag sen 7:e april, flera gånger om dagen. Och igår kväll ville jag bara bli omhändertagen. Inte sex. Bara en kram och någon som gör mat åt en. Och när han frågade om han kunde göra något för mig så gav jag efter.  Han kom hit. Jag låg i sängen. Svettig, febrig och täppt i näsan. Inte alls så som jag tänkt se ut när vi ses igen för första gången. Han plockade upp mig i sin famn och vi låg där i tystnad i kanske en halvtimme. Sen började jag gråta. Han torkade mina tårar och frågade om jag var hungrig. Vi åt. Kollade på tv och bara låg tysta i soffan. Inte många ord sades. Efter några timmar så sa han att han måste hem. Han tackade för att han fick komma hit. Jag sa inget. Han kramade mig länge och gick. Det syntes att han var förvånad över att jag var så kall. Han ville vara nära hela tiden och jag drog mig undan. Tills han bara tog tag i mig. Jag orkade inte prata. Jag orkade inte gräla. Jag har sagt allt jag vill säga. Jag är osäker på om vi nånsin ses igen. Men jag behövde igår. Var nu snäll mot mig.