Och va fan händer nu?

Ja…vart ska man börja? Jag var ut och åt middag med mina vänner i fredags, en enkel middag och något glas vin efteråt på en liten krog. Allt var väl okej under kvällen, jag försökte ha kul och bara slappna av. Men tankarna och känslorna snurrade runt mig som mygg och jag kunde bara inte bli av med dom. Tills slut så tog dom över helt och jag fick svårt att andas. Vi hade ett bord och tjejerna stod och dansade och hade det bra, jag satt och tittade på. Men helt plötsligt så var det som om en elefant satte sig över min bröstkorg och hur mycket jag än försökte dra ner luft i lungorna så gick det inte. Det tog stopp liksom. Som tur var så märkte tjejerna det med en gång och lyckades få ut mig så jäkla smidigt. Väl ute vart det värre. Tårarna sprutade, hela kroppen värkte och jag kunde inte andas. Vännen D tog tag i mina händer, tittade mig i ögonen och sa väldigt lugnt: Du har en panikattack. Det är okej. Vi tar oss igenom det tillsammans. Låt det ske. Sen stod vi där. Dom tre höll om mig och vi försökte andas tillsammans. Det var som en sån där ”jag-ska-föda-barn” klass där vi gemensamt andades in och ut. Men det var som om utrymmet inom mig krympt och det fanns ingen plats kvar för att andas. Jag var helt övertygad om att jag skulle svimma av. Fy fan säger jag bara. Jag har aldrig i hela mitt liv upplevt något liknande. Tårarna bara sprutade, jag tror att jag dreglade på mig själv och kroppen skakade. Jag antar att hjärtesorgen tog över helt och bara skrek HÄR ÄR JAG! SE MIG! Jag vet inte hur lång tid det tog tills jag fick ner pulsen och andningen men det kändes som en evighet. Då ser jag att allt detta skett bara några meter ifrån hela jävla kön, som var flera meter lång. Alla dessa människor som bara stått och tittat på när jag fått min första panikattack. Fan.Jag får försöka se det positiva i det här. Att den här ångest attacken varit på väg ett tag och att jag ändå är glad att när det väl hände så var det med dom människorna jag är mest trygg med. Kanske var det just därför det hände då, att man innerst inne kände att det är okej att bryta ihop nu. Själva platsen var dock inte så jäkla kul. På krogen framför halva Stockholm. Dagen efter så hade jag ont i hela kroppen, allt var ömt. Som om jag fått stryk. Jag vet ju att jag mår dåligt, att jag är ledsen hela tiden. Jag gråter nästan varje kväll så fort jag kommer innanför dörren. Men på dagen, på jobbet, på gymmet och i allt annat så låtsas jag som inget alls. Inte för att jag känner att jag måste fejka ett leende utan för att jag inte orkar med alla frågor och blickar. Och om jag hör någon säga ”Det finns fler fiskar i havet” en gång till så kommer jag att gå bananas a la amerikansk high school stil!!Jag vet inte vad jag ska göra än att låta tiden gå bara. Nu har jag väl kommit dit att jag saknar honom så jag går under. Kan inte låta bli att tänka på alla små grejer som hans andetag på morgonen när han låg bredvid mig. Hans händer som drog mig nära mitt i natten. Hans dåliga skämt. Töntiga skratt. Våra planer om barn, vi pratade ofta om ifall det fanns en kombination av sydamerikansk och mellanöstern bäbisar. Hur skulle våra barn se ut? Jag var så lycklig. Så himla lycklig. Och ja jag kan vara så pass logisk att jag kan tänka att det helt enkelt inte var menat. Att vi provade fullt ut och att det inte funkade. Men jag trodde verkligen att det skulle göra det. Jag kände att det här var mannen med stort M. Jag mår bara så dåligt och det känns som att jag aldrig kommer att vara glad igen. Jag saknar honom så mycket och jag är så arg för att han utsatt mig för den här smärtan igen. Jag är så arg på mig själv för att JAG utsatt mig för den här smärtan igen. Allt detta för att jag trodde på oss in i det sista. Så onödigt. Och min tv gick sönder förra veckan. Och jag fyller år idag. För ett år sedan denna morgon så vaknade jag upp bredvid honom. Var det tungt att gå upp imorse?