Oändlig kärlek?

Jag hatar romantiska filmer och speciellt romantiska komedier. Det är så orealistiskt och det gör mig förbannad att man målar upp bilden att alla lever lyckliga tillsammans för alltid. För sån är inte livet. Det finns däremot tre filmer som jag är oerhörd svag för. Broarna i Madison County, The House of Flying Daggers och The Diary. Berättelser om plågsam och oändlig kärlek där allt inte slutar perfekt. Men kärleken är total, magisk och alldeles bedövande. Jag vet inte varför men jag älskar sanningen i att kärleken är rå och brutal. Så jag sitter självklart och gråter floder till The Diary just nu. Den är på tv, kanal 8, och jag råkade bara se det.  Självklart så tänker jag på min kärlek. Herregud vad jag saknar honom. Hans beröring och doften av hans underbara hud. Min plågsamma, bedövande och totala kärlek. Lika mycket som jag älskar och saknar honom så hatar jag hela hans jävla existens. Jag önskar att jag aldrig träffade honom samtidigt som jag inte vill något annat än att han håller om mig för alltid. Bara plågsamt. Minnena är bara plågsamma. Jävla film som gör mig nostalgisk. Tror ni att jag nånsin kommer att känna så igen?