När kärleken segrar

Jag vet inte ens var jag ska börja. Fredag förra veckan var en så hemsk dag. Jag befann mig nära och hamnade mitt i det. Ett tag där fick jag inte tag på min bror och trodde att han blivit skadad eller ännu värre. Jag orkar inte ens gå in på det detaljerat för det är för mycket. Jag är ändå ett "krigsbarn". Född in i ett krig i Mellanöstern och det var det enda jag visste som barn. När vi kom till Sverige var jag 7 eller 8 år och var formad av det. Det tog lång tid att komma ur det men jag levde som en relativt vanlig tonåring ändå. Att så plötsligt kastas in i skriken och tumultet på det sättet skakade mig rätt så rejält. Att återigen leta efter en familjemedlem man tror ligga på marken var fan hemskt. Men det gick bra. Vi klarade oss denna gång också. Sjukt ändå. Jag sprang upp i en av Hötorg skraporna för att söka skydd och var kvar där i nån timme. Till slut kom vi ut och tog oss hem. Jag sov hos brorsan den natten. Jag har lite svårt att sova själv efter det. Har sovit hos mamma och pappa, hos kompisen Pumme och så.  Jag behöver inte ens uttrycka min tacksamhet och ödmjukhet. Den är given. Det är så viktigt att vi gemensamt står upp för vårt land. Vår frihet och rätt till att få leva som var och en önskar. Så viktigt att vi får älska och visa vår kärlek. Vilket otroligt mod alla ha visat. Jag är så stolt över oss. Hoppas att ni mår bra vänner!