Livet

Igår var jag på Baby Shower för en vän som snart ska få en liten bäbis. Det var riktigt mysigt! När jag vaknade på morgonen så var jag nära att inte gå för att jag har ont. Men jag ville träffa alla och kramas! Dagen var dock som en lång kamp. Allt värkte och jag kämpade med att inte visa det. Jag orkade inte förklara för dom som jag inte känner. Vännerna däremot såg och frågade hur det var. Skönt o säga som det var, till dom.  Det fanns fyra gravida kvinnor där igår. Alla var så söta när dom vaggade fram och hade den där lystern. Riktigt härligt och få se den lyckan när allt jag känner just nu är mörker. En del av mig var arg och bitter och tankarna snurrade om att jag aaaaaaldrig kommer att befinna mig där. Men en större del av mig såg fram emot att jag kaaaaanske någon gång kan befinna mig där. Kär, lycklig och gravid med mannen jag älskar. Även om jag just nu är ljusår ifrån. För jag har torkat tårarna på dom vännerna när dom varit ledsna och uppgivna över pojkarna i deras liv. Och nu har dom livet framför sig med ett litet liv som kommer snart. Det ger ändå lite hopp.  Tyvärr så var dagen för mycket för kroppen för jag bröt ihop och började gråta utanför på väg hem. Jag hade så ont. Jag kände mig så ensam och så övergiven av Boobsie. Hur kunde han göra så mot mig? Det här "återfallet" kunde inte haft en sämre tajming. Jag vet inte hur jag ska klara av ett brustet hjärta och en brusten kropp samtidigt. Det här är för mycket för mig på en gång.