Let's kick it while it's down! 

Att sitta själv på en pub är inte att rekommendera. Känner man sig inte ensam och tragisk innan så gör man det definitivt efter det. Åt inte ens halva burgaren och när jag väl hade nått botten av glaset så ville jag bara dö. Bestämde mig för att det var dags att ta mitt sorgliga arsle och gå hem. En bit bort på gatan inser jag att jag inte hade betalat så jag gick tillbaka och sa att jag "försökte ta en springnota men var för full för att orka springa hehe". Ingen skrattade. Inte ens ett leende. Hepp. Dom få timmar jag sov inatt så drömde jag om Vakten och Boobsie. Mina två stora kärlekar i livet, jag var uppenbarligen inte deras...båda krossade mitt hjärta i år. Boobsie tog chansen och gjorde det två gånger till och med. Det var en sån där dröm där vi kramades och kysstes och allt kändes så verkligt. Inte båda samtidigt utan separat i olika situationer men det kändes lika starkt. Varför gör hjärnan så mot en? Jag menar...det räcker med att drömma om Boobsie och totalt falla isär i bitar och dö. Varför dyker även Vakten upp och kör ner ens trasiga bitar i en sån där flismaskin så det blir omöjligt att limma ihop sig själv igen. Varför gör hjärnan så?! Problemet är att jag inte kan sluta gråta. Nu har det ändå gått sex dagar och själva gråtandet brukar avta men kroppen bara fortsätter. Jag får attacker av något slag och kan inte andas. Hej ångest. Jag vill bara säga hur mycket jag uppskattar er. Tack för att ni bryr er om mig. Det värmer. Jag ska nog gå tillbaka ikväll. Dom hade ändå god öl.