Give me fuel!!

Hej mina cyber bästisar! Hur har ni haft det i den här värmen? Chockade? Jag hoppas innerligt att ni har haft det bara så jävla göttigt i solen dom här veckorna ❤️ Jag vet att jag har varit tyst ett tag och det har varit med flit. Jag har varit sjuk igen. Igen. Först influensan, blev frisk i nån dag och sen sjuk igen. Magen har varit dålig igen och jag var på sjukan i onsdags och lämnade prover. Dåliga värden och annat skit. Igen. Så jag har hållt mig borta från bloggen lite för att jag inte vill fortsätta spy galla över er. Den här bloggen startade jag för många år sedan och då handlade det om en tjej som levde livet, hade sex, festade, blev kär, blev hjärtekrossad och fortsatte leta vidare. Men nu känns det som att jag konstant skriver om hur sjuk jag är. Min Crohns har verkligen tagit över hela min existens och jag har haft noll att säga till om. Jag ber om ursäkt för att min blogg blivit så deppig. Jag känner mig lite bättre idag och har till och med fixat håret. När jag inte fixar håret då vet man att jag antingen är sjuk eller ledsen. Det är första ledtråden!  Det har väldigt länge känts som att jag står på kanten till ett väldigt djupt mörker. Min sjukdom har tagit mycket av min livs glädje. Jag jobbar mycket på att inte falla över och gå ner i en rejäl ”jag-är-sjuk” depression. Försöker finna glädje i dom små sakerna i min vardag och inte att jag missar livet där ute medans jag ligger i soffan och är sjuk på något sätt. Själv. Jag känner mig väldigt ensam. Missförstå mig inte. Jag är inte ensam för att jag har en fantastisk familj och vänner som verkligen älskar mig och kämpar med mig. Jag känner mig ensam för att jag inte kan dela med mig av hur det känns. Hur beskriver man konstant smärta? Den där ensamheten jag känner när jag sitter i alla väntrum varje gång jag är på sjukhuset? Alla tabletter jag bär med mig i alla väskor jag har. Paniken när jag inser att jag glömt en. Smärtan som uppstår och jag måste gå hem när jag verkligen inte vill. Jag är väldigt ensam i min smärta. Ensam i mitt mörker. Jag vet inte hur jag ska beskriva det.  Nu skenade jag iväg i detta inlägg. Skulle mest säga förlåt och att jag ska skärpa mig med bloggandet. Inte klaga mer. Men jag ska! Jag försöker känna optimism inför denna sommar och jag hoppas på en frisk kropp så jag kan få ta fram gamla Tallica och gå loss. Flirta mer. Ligga mer. Skratta mer. Vara mer spontan. Som förr! Minns ni mig? Hur jag var förr? Jag vill hitta henne igen. Inte tant Tallica som bara är sjuk. Så nu säger vi god natt till nedstämdheten som varit. För sjuk kommer jag väl alltid att vara. Men däremellan så måste jag bli bättre på att daska livet på arslet och skrika NU KÖR VI !!