En gång vart fjärde år är det skottdag. Den 29 februari. Fråga mig inte vad jag gjorde förra gången denna dag inföll. Däremot kommer jag att minnas 29 februari 2012. För den har jag nu dokumenterad.    Dagen började inte alltför bra. Jag skulle äntligen gå på en yogaklass och hade verkligen sett fram emot det. Tiden är perfekt, alla vardagar kl 10-11.30. Jag kan "med gott samvete" vara med utan att det inkräktar på min tid med flickorna. Dock - för att göra en lång historia kort - hade yogaläraren inte tid med mig, men jag var välkommen imorgon. Detta trots att jag varit där och bokat tid i förväg. Visst, absolut, självklart kommer jag imorgon. OM du har tid att göra dig en hacka på en turist. Pucko.   Jaha, så nu söker jag efter ett nytt och seriöst center. Nån som har nåt tips så maila mig omedelbums. Finns en uppsjö av dem, men inget i grannskapet verkar det som.    Så jag fick tillbringa ett par timmar i Boudhnath istället. Skulle luncha klockan 12 så var inte nån idé att gå hem. Var jättevarmt i solen och jag gick upp på stupan och solade benen och tittade på folklivet och försökte intala mig själv att det är nån mening med allt som händer och sker. Och det var inte meningen att jag skulle få en skön och välgörande stund med en yogaguru idag...:)   Så småningom slog klockan strax före tolv och jag drog mig mot stora Boudha-gaten. Behövde inte vänta länge på min vän. Var inviterad på lunch av en nepales jag träffade förra gången jag var här. Temba var vår trekkingguide och är far till flickan jag träffade i fredags, söta Nymy. Jag kände genast igen honom trots att det är nästan 1,5 år sen vi sågs sist. Vi hälsade och inväntade ett par av hans vänner. Sen även de anlänt tog de mig med till ett ställe precis utanför Boudhnath-området, på en liten bakgata. Temba förkalrade att det är en kineskrog, Yak Restaurant, och välbesökt av tibetaner.       Det är ett väldigt enkelt ställe, stort med stenväggar där man målat bordsnumren med röd färg på väggen. Ett stort "kök" i ett hörn av lokalen med en jättespis där man hade enorma pannor direkt över elden.    Mitt lunchsällskap förklarade att det är stora portioner och föreslog att vi skulle beställa in flera rätter som vi alla delade på. Ja, absolut, det låter spännande. Vi fick in totalt fem rätter och vojne vojne vilken lunch! Det var det godaste jag ätit sen jag kom till Nepal. Och vi åt med pinnar, det är första gången jag blivit erbjuden pinnar här. Naturligtvis frågade man tanten om hon ville ha en spoon men nej tack. Jag tänkte - hoppas jag fixar det här nu då. Men flerårigt sushikäkande har gett i alla fall hjälpligt resultat.           Ja, det var en intressant lunch. Samtliga dessa tre herrar är kultiverade och sociala samt engagerade i Lions. För närvarande är de involverade i ett projekt på landsbygden där kvinnor lär sig sömnadsarbeten. De tillhör nog, om inte Nepals överklass så i alla fall den övre medelklassen. Det märktes så väldigt väl på Tembas dotter också, hon är socialt engagerad och välutbildad och har många åsikter om regeringen och hur man ska lösa Nepals egentligen olösliga problem. Jag får verkligen träffa människor från alla samhällsklasser här, intressant!    Vad beträffar lunchen har jag kunnat äta upp det mesta alldeles ensam, så gott var det. Jag fick faktiskt lägga band på mig för det var mycket kvar men gentlemännen höll igen för att jag skulle äta det jag ville ha först. De hade beställt in två stycken vansinnigt goda kycklingrätter, en med grillad paprika och den andra med jordnötter och sötsur marinad. Så var det en söt kötträtt med potatis och smålök, samt en tofu- och en potatisrätt. Och naturligtvis en varsin skål med ris. Som sagt - vojne! Det här stället måste jag besöka ytterligare en gång innan jag åker hem!        Vi hann med en kort sigthseeing på Sherpa Monastery, nästan port i port till Boudhnath. Dessa kvarter är högborgen för buddhismen samt tamanger och sherpas (som är två vanliga folkslag i Nepal), därför ligger det stora Monasteryt här. För tillfället håller man på att renovera det, och det är inte billigt! Som vanligt ska det vara överdåd så fort det gäller kyrka och religion, man ska ha tusen buddhafigurer i skåp efter väggarna, och varje buddha kostar 6500 NPR, ca 550 spänn. Och så vidare, och så vidare. Hur som helst är det vackert!           Dagen därpå skulle man ha en begravningsceremoni, därför har man laddat upp med förnödenheter. Det är frukt och smör och allehanda godsaker. Hit fraktar man avlidna sherpas för begravningsceremonier innan man bränns i bergen. Man har också planer på att bygga ett eget sjukhus i direkt anslutning till det här klostret, där sherpas kan dö i "hemmiljö". Men nu pratar vi enorma kostnader och det är förmodligen inte genomförbart. Möjligen med hjälp av sherpas bosatta utomlands, framför allt USA, som har ekonomisk möjlighet att sponsra hemklostret i hemlandet.        Vi avslutade med kaffe at Tembas place, på vägen till Gokarna fast på en sidoväg liksom . Så när det var dags för mig att bege mig till flickhemmet var det närmare att promenera än från Tinshuli, fast delvis på okända vägar. Jag blev följd en bit på vägen och fick mig utpekat att vid sista kullen där borta ska jag inte gå över andra bron, bara den första. Och sen är jag vid Gokarna Temple. Eller nåt sånt. Jag var inte så bekymrad. I Nepal kan jag ta en taxi från vilken gränd som helst. Det värsta som kan hända är att nån blåser mig på en par tior.   Och naturligtvis gick jag över fel bro. Eller en bro för mycket, eller för lite. Men jag har mål i mun och följde buffalostigen och frågade buffaloherden om det var vägen till Gokarna. Han flinade gott och nickade och jag trekkade uppför stora backen med SPÄNSTIGA steg (jodå - de är allt spänstiga nu för tiden) och VIPS där bakom låg Gokarna Temple. Sen var det ju bara ett stenkast kvar till Uttarbahini. Nåja, lite drygt då. Men det kom ingen buss så jag intalade mig att jag skulle ta en skön promenad. Jag har gått så otroligt mycket de här veckorna så det händer allt oftare att jag slöar till och tar en taxi istället. Jag försöker behärska mina lustar, vet att när jag kommer hem blir det färre naturliga promenader så det är bara att passa på nu när tillfälle erbjuds.    Jag kom sent till hemmet, kökskillen hade redan gått för att hämta flickorna så jag skyndade mig att möta dem. Det är så härligt, när de inte vet om att jag ska komma och de ser mig "MAM! IT´S MAM!" Och så kommer de springande och vill kramas. "Mam? You come?" Betyder: När kom du? Sen: "Mam? You stay?" Betyder: När går du hem igen? Sen det allt vanligare samtalsämnet: "Mam? Eva-Mam coming?" Betyder: När kommer Eva från Sverige? De vet att hon kommer den 13 mars, men vill höra det om och om igen. De älskar att få besök, de vet att det vankas uppmärksamhet och presenter och i bästa fall nåt smarrigt att fika. Och Eva-Mam´s status här är ungefär som Gudinnan i den indiska TV-serien "vi" brukar följa... :)   För er som inte är insatta i jargongen kan jag berätta att Eva-Mam är Eva Holmberg Tedert från Gävle, den fantastiska kvinna som också är grundaren av Föreningen för gatubarn i Nepal och initiatvitagaren till det här flickhemmet i Uttarbahini. Utan henne skulle de här flickorna med största sannolikhet fortfarande ha levt under miserabla förhållanden, minst två av dem som gatubarn. Så jag instämmer i flickornas beundran av Eva-Mam. Tack för att du finns Eva!   Ja, dagen fortsätter naturligtvis några timmar till. Men eftersom all den goda maten fick så stort utrymme blev bloggen lång så nu tar jag en kaffepaus och berättar om eftermiddagen lite senare. Missa inte den - då ska ni få se på spöken minsann!!