* NyPimpad Balle

Dagen igår var bra. Riktigt bra. Måndag. Jag tycker det är så trist varje måndag på Facebook när "alla" orerar om snart är det fredag. Jaha - och dagarna fram till dess? En transportsträcka till Let´s Dance och bag-in-boxen? Nääää, gör måndag till en bra dag. Också.   Nu raljerar jag men ni vet nog vad jag menar.   Solen fick fnatt igår. Den lyste som om det var den sista dagen i världshistorien. Det var det inte. Tack och lov. Men det kan man inte veta måndag morgon. Det vet man först tisdag morgon. Om måndag är den sista dagen.   Maken gav mig kaffe på säng innan han gick till jobbet *bramakeemellanåt* och öppnade balkongdörren. Det kändes inte. För det var så varmt ute. Ljuvligt!   Så småningom var det dags att kliva utanför ytterdörren. Jag hade ju en lunchdejt. Skulle hinna med 11.03-bussen. Går man ut i tid hinner man ta några foton också.     På solens blänk i Bottenhavet till exempel. Strax utanför ytterdörren.     Och måsmys i lyktstolpen.     Bussen var lite sen, men så småningom kom den förstås.     Väl på Navet, det vill säga Sundsvalls busstation, kände jag genast igen dejten. Från Facebook. Hon heter Anna och har vatt volontär på barnhemmet i Gokarna. Precis som jag. Fast ett år efteråt.   Vi hade en trevlig lunch med barnprat och god mat. De brukar ha det på Innergården. *reklamreklamreklam*   Sen vi skiljts åt, vi två ex-volontärer, strosade jag vidare i stan en stund.     Jag skulle nämligen bli upphämtad av maken. Vi skulle på en träff på Sundsvalls kommun, med en handläggare för färdtjänst. Och nej, innan nån hinner fråga - det är inte till mig eller maken. Vi är fortfarande, vår höga ålder till trots, kapabla både att köra bil och ta oss fram till fots. Den det gäller är LilleMan, vår varannan-vecka-hemmavarande svårt handikappade tolvåring. Som varken kan åka buss på egen hand eller ta sig fram längre sträckor till fots. Han behöver både färdtjänst och skolskjuts, och detta var liksom första steget i den processen. Vi trodde att handläggaren ville träffa oss för att inleda en utredning, men det visade sig att hon ville ställa några avslutande frågor för att lägga in ett godkännande för färdtjänstintyg i sin dator.   Återigen blev jag imponerad. Över hur häftigt det kan vara att bo i Sverige. Smidigt och välsmort. Har pojken bott i Nepal eller annat utvecklingsland har han förmodligen blivit inlåst med djuren redan som liten och sedan fått svälta eller frysa till döds. Detta är den krassa sanningen. Här i Sverige får han all den omvårdnad han kräver och har rätt till. Från assistenter till färdtjänst. Vi bor i ett sagolikt land, dess brister till trots.     Väl hemma i förorten sken solen fortfarande som en tok. Maken kom snart hem från jobbet och blev kommenderad att hjälpa mig pimpa balkongen. Det vill säga städa undan all skit (läs: sängben sen vi bytte säng i vintras, spaden vi kunde ha skottat snö med, två påsar blomjord samt lite annat smått och gott). Han gjorde grovjobbet och sedan tog jag över. Mysfixet ni vet. Stolsdynor, blommor och pyssel. Men maken hade minsann pysselidéer han också - han hade önskemål om att sätta upp en del av de böneflaggor vi köpte i Nepal för ett par veckor sedan. Visst. Självklart. Kreativa idéer emottages tacksamt. Emellanåt.....     Ballen är liten men naggande god. Typ. Och riktigt trevligt blev det. Lite luftigare liksom. Jag tror ju helskarpt på detta med feng shui. Och bara att rensa bort lite skräp och flytta grillen till andra sidan gjorde liksom hela anläggningen så mycket luftigare och trevligare. Så det så.     Det blev så himla najsigt och majsigt att vi åt middag på vår pimpade balle. Stekt, strimlad kycklingfilé med röra av äpple, röd lök, selleri, paprika och palsternacka. Kryddat med salt, chilipeppar, gurkmeja och koriander. Nedsköljt med ett glas gott, kallt vatten. Direkt från kranen.   Life is gooood!!