* Homo Oeconomicus
Jag gillar begreppet Homo Economicus. Det betyder Den Ekonomiska Människan. På Latin. Att vara Homo Economicus syftar på att öka sitt eget välbefinnande. Genom ett rationellt beslut. Utifrån den ekonomiska information man har. Eller situation kanske. Naturligt och logiskt säger nog en vän av ordning. Alla vill väl öka sitt ekonomiska välbefinnande. Eller?!! Är det inte så? (Bild från Riksbankens hemsida. Tillåten att stjäla, eller hur!?) Jag fick ta del av en kolumn av Richard Swartz i Dagens Nyheter för en tid sedan. "Ekonomiskt laglöst land". Den har liksom fastnat i min lillhjärna. Eller var nu kolumner etsar sig fast. För den var mycket intressant. Och sann. Och får mig att fundera ännu mer på vissa företeelser jag redan tänkt och tänker en del på. Swartz berättar om människor och mentalitet i sin by i Kroatiska Istrien. Bland annat får vi veta att byns värdshus är utan kunder. Maten är väldigt bra men värdshusägaren har satt skyhöga priser på sin meny. Därför att han anser att så bra mat kan inte kosta mindre. Att kunderna tycker det är för dyrt och väljer en annan restaurang gör ingen skillnad. "Varför skulle han vara billigare än i Italien"? Ja, det kan man fråga sig. För att få kunder, och kunder är lika med pengar??! Men prestigen är viktigare. Rationellt? Knappast. Eller ta husägaren som begär en förmögenhet för sitt fallfärdiga ruckel. Till slut rasar huset samman för ingen vill köpa det till det hutlösa priset. Fastighetsägaren rycker på axlarna. Hellre det än att sälja till "underpris". Det är nämligen så att begär man miljoner för sitt ruckel blir man respekterad som miljonär. Logiskt? Njaaee.... Tanten som säljer ägg blir sur när Swartz påpekar att äggen är hälften så dyra i granngården. Det var bara det att ingen var hemma när han kom dit. Så han gick tillbaka till tanten. Som inte längre ville sälja till honom. Dubblerade sitt eget pris och har förmodligen hellre slängt äggen än att han får köpa dem. Homo Economicus? Nääää. Det skulle jag inte kalla det. Människan fattar irrationella beslut baserade på prestige och gudvetvad och istället för ökat ekonomiskt välstånd blir man ännu fattigare. Homo OECONOMICUS?? Jajamensan. Kan man tycka. När jag började läsa artikeln kunde jag dra paralleller till både det ena och andra. Till människor jag själv känner. Människor som hellre agerar Homo Oeconomicus, fattar korkade beslut, än att fundera på vad som skulle löna sig bäst. Ordet Korkad är laddat, jag vet det, men för mig betyder begreppet att man fattar beslut som inte gynnar någon. Allra minst en själv. Snarare tvärtom - det missgynnar. Som värdshusägaren i Istrien. Och att man inte bryr sig om, eller ska jag kanske säga till fullo förstår, konsekvenserna. Eller - förstår, det gör man ju. På sätt och vis. Man ser att gästerna sviker. Men man förstår inte varför de inte kommer - man kan ju inte vara billigare än i Italien och det måste alla förstå. Korkat? Jajamensan. Naturligtvis kan jag även känna igen mig själv. I alla fall delvis. I alla fall i någon enstaka situation. Om det är något jag tror på eller känner så starkt för att jag genomför det trots omgivningens protester och/eller huvudskakningar. Då finns det förmodligen ett antal medmänniskor som anser att jag är korkad. Men skillnaden måste ändå vara - anser jag som är partisk i just detta fall - att jag är en tänkande människa och medveten om beslutets följder och konsekvenser. Och beredd att ta dessa konsekvenser. Ifall jag tänkt och agerat FÖR korkat. Vilket Gud förbjude. Men händer emellanåt. Jag tänker bland annat på mina vänner nepaleserna. Som har svårt att tänka själva. Man föredrar att andra tänker åt en och säger vad man ska göra. När den stora bandan/strejken utbröt i Kathmandu. Gatorna i stan låg öde. Inte en bil i sikte. Dock fick taxibilarna köra utanför själva stan. Hade de många körningar? Passade de på att tjäna pengar de här dagarna när de hade chansen när många av kollegorna var så att säga satta ur spel? Var man smart och agerade Homo Economicus? Nääääää..... De taxikillar jag försökte förhandla med tredubblade priserna. Under påtryckning av kompisarna som stod omkring och hejade på. Jag är ju en snäll människa, och halverade en taxichaufförs bud som ändå blev bra mycket dyrare än det ordinarie icke-strejk-priset. Jag vet nämligen lite grand om de urtaskiga villkor taxikillar jobbar under. Det har övermunken Pema Dorjee berättat om. Men Icke sa Nicke. Han skulle ha det tredubbla priset. Istället för att tjäna mer än han skulle ha gjort dagen innan valde han att tjäna noll kronor. Och jag att promenera. Och vi pratar liksom inte om att sympatisera med sina strejkande bröder, nej det var inte det det handlade om. Det var Homo Oeconomicus som tittade fram. Den snikna giriga otänkande människan som fattar irrationella beslut. Korkat? I allra högsta grad. I alla fall ur min synvinkel. Homo Oeconomicus. Sådant råkade jag ut för i stort sett varje dag i Nepal. Det kanske verkar nu som om jag rackar ner på invånarna i landet på den andra planeten - men det är inte min mening. Det är rena fakta, det är så här det fungerar. Man gör vad man kan för att dra nytta och fördel av allt och alla. Jag tror att man ofta har det så eländigt i vardagen att detta oekonomiskakorkadetänket blir en livsstil. Och man tänker inte på/förstår inte/bryr sig inte om att det är fullt möjligt att den andra parten förstår/genomskådar/vet att man blir lurad/blåst/utnyttjad. Förmodligen är det så att man inte tänker på det. För det enda man tänker på är sig själv. Och sina medbröder. Dem hjälper man. Om man har det svårt. Det såg jag också då och då. Hur eländigt man än har det hjälper man en broder i nöd. Gatubarnen gav bort en del av sin mat till den som bättre behövde det. Bless them. Jag lärde mig ganska snart att det var oftast förmånligast för min plånbok att jag själv förhandlade priser istället för att låta andra hjälpa mig. Den "hjälpen" hade ofta en tendens att skena i höjden. Prismässigt sådär. Men trots att jag vet hur det funkar och går till väljer jag ändå ibland att blunda för det. Låta mig utnyttjas. Eller nyttjas. Är man medveten om bluffen låter man sig väl inte UTnyttjas? Eller hur? Andra gånger gick jag i taket. Taxitaket. När det varit nån tillställning på flickhemmet och nån "hjälpt" mig beställa taxi. Självklart tycker övriga gäster att de ska åka med eftersom det förutsätts att jag betalar. Visst, jag är förmodligen mer förmögen än de alla tillsammans, så jag låtsas som om det regnar och tar upp min nepalesisk pluska. Men när priset, som förhandlats fram av den person som beställt bilen, vida överstiger det jag själv skulle dealat fram, då har man passerat min nyttjandegräns. Då agerar man Homo Oeconomicus! Missbrukar sin ställning för att gynna nån taxibroder. Jag frågade Maya om detta var det pris som gjorts upp? Yes, it was. Okej. Och det är JAG som ska betala? Yes, it is. Så jag sa - vänligt men mycket tydligt NO! Jag betalar halva beloppet så delar ni övriga på resten. Hur det gick har jag ingen aning om. Jag gav chauffören några sedlar och klev ur bilen och lämnade sällskapet. Väldigt ledsen över att de människor jag trodde var mina nya vänner lurat mig på det här sättet. Homo Oeconomicus indeed. Har de varit lite smartare har de kunnat nyttja mig så mycket mer. Jag fick ganska snart lära mig att nepaleser är mycket VÄNliga, men VÄNner kan man bara kalla ett fåtal av dem. Tänk om man kunde få dem att förstå hur förmånligt det kunde bli för dem om de verkligen HJÄLPER. Istället stjälper de sig själva. Naturligtvisnaturligtvis är detta med ekonomiskt irrationellt tänkande även förekommande här hemma. Se bara på skräckexemplen i Lyxfällan, detta vansinnigt urdåliga tv-program jag blir så förbannad av men inte kan låta bli att se. Emellanåt. Men de här nepalesiska exemplen, dem har jag verkligen tänkt på. Funderat över. När jag läste Swartz kolumn blev mycket av innehållet ett konstaterande. Ett Jaha! Det är ju så det är. Det är bara att acceptera och respektera. Eller???