En morgon tog jag en taxi till hemmet. Hade lite i min väska som tyngde så jag hade ingen lust att gå hela vägen. Det får jag göra allt som oftast för man vet aldrig om och när bussarna går. Eller inte går. Jag hade turen att ganska omgående träffa på en taxichaffis jag åkt med ett par gånger förut. Han vet var jag ska och jag vet vad jag får betala. Bra deal.    Det är faktiskt lite kul med chaufförerna för de känner igen sina passagerare. Det är klart, jag är kanske hyfsat lätt att känna igen - jag är vit och blond och framför allt ensam kvinna här. Det är nog lätt att komma ihåg när det inte är så många turister ännu. Så rätt som det är är det nån som ropar på mig och vinkar glatt, jag kan få fundera en stund innan jag kommer på - åååh, det är ju han som körde mig mellan Boudhnath och Uttarbahini i förrgår. Typ.   När jag kom fram väntade flickorna på mig, jag hade lovat att jag skulle ha med lite grejor till deras hårtvätt och de tycker ju allt nytt är sååååå spännande. Alla sju har problem med torr hårbotten så jag har köpt olja och bra barnschampoo. Jag försöker få dem att förstå att de tjocka mössor de envisas med att bära är jättebra för att främja torr hårbotten och fjällning, men det örat vill de inte lyssna på. Eller vill - de kanske inte hör vad jag säger för den jäkla mössan!    Vi började med att doppa huvet i gammal hederlig olivolja. Det är det bästa och skönaste som finns när det gäller torr hud, vare sig det är huvet eller resten av kroppen. De var lite fundersamma men tyckte det var jättekul att kladda runt oljan och kom med utsträckta händer "Mam?" och ville ha mer. Jag hjälpte dem att massera in det och de verkade tycka det var skönt.    Så lekte vi uppe på takterassen en stund för att oljan skulle få verka. De ville gå ner och se på TV under tiden men Mam drog till med en vit lögn att då hjälper inte oljan - man måste vara i solen.        Här står vi med pomaderat hår och kikar ut över världen.        Kul att kladda med kammen också förstås.        Bus-Manitha       Och så småningom var det dags att gå in och ställa sig under duschen. Så här kan det se ut utanför - när en massa girls bokstavligen HOPPAT ur sina kläder.       Det är ju lite rabalder när sju små ska duscha och tvätta håret, och helst alla samtidigt. Varmvattnet tog slut och vi fick vänta på nytt. Det är gasvärmare och tar några minuter. Det är långa minuter för småflickor som står nakna och huttrar.... :)    Men så småningom var alla klara. Vi hjälptes åt att leta nya rena kläder och så dansade vi och tittade på TV medan håret torkade.                    (Hm... känner ett behov av att förtydliga att det är inte jag som är så förtjust i att ta foton på TV-apparaten, det är våra TV-frälsta kids...)   Vår klippa och extralärare passade på att göra rent flickornas öron medan de satt stilla framför TV:n. Hon kommer på sin lediga dag för att umgås med sin nya "familj" och mig, och idag stannade hon hela dagen.  På obetald tid förstås. Så generösa är människorna i Nepal. Vissa. Ibland. Det är ett väldigt motsägelsefullt land det här. Men de människor som verkligen är människor är fullkomligt underbara. Här som överallt annanstans.        Glädjande nog verkade "kuren" och/eller barnschampoot gjort nytta, för nån dag senare berättade en av flickorna för läraren att det inte rasade dendruff från huvet längre när hon drar fingrarna genom håret. De kallar det för dendruff/mjäll för det är vad de tror det är. Ibland har de tvättat håret med tvål och sen några droppar mjällschampoo, eller vuxenschampoo, som ju är ganska starkt parfymerat. Ja, inte vet jag, men huvudsaken de tycker det var skönt och gjorde nytta. Så är det ju ganska skönt för Mam:en också att åtminstone nåt av alla de konstiga påståenden och tyckanden hon kommer med uppenbarligen verkar stämma. Tjoho - nu får jag kanske gehör med de äckliga mössorna också.    Sen var det dags för lunch, smarrig Dal Bath med kylling lördagen till ära, hott o gott, och sen kom barnens danslärare och hade lektion ett par timmar.    Sen ville de helst se på TV men jag lyckades lirka ut nån av dem och så småningom gick strömmen och då kom resten. Grannskapets pojkar skyndade sig dit och vi spelade badminton hela gänget ett tag. Och busade. Förstås.           Den lilla är väldigt förtjust i rättika, hon plockar hejvilt från grannens odling. Nån kniv har hon naturligtvis inte tillgång till så hon letar sig helt enkelt nåt hyfsat vass att tälja och skära med. Att gå in och fråga nån vuxen om hjälp finns inte på kartan. Mam inser, trots hjärtat i halsgropen, att så här kommer det att gå till även när hon åkt härifrån, så den bästa hjälp jag kan ge är att visa hur man täljer så man inte skär sig själv om man slinter.        Lilla Pema tvättar sin pyjamas               Busungar!!   Så småningom fortsatte lekandet inomhus och barnen övertog kameran. "Miii picture pliiis Mam" "One picture pliiiis Mam" och så där rullar det på tills man tatt sisådär 300 foton och batteriet är tomt. Varje dag... :)   De flesta av korten får jag lov att radera på kvällen eftersom de är suddiga och ibland oidentifierbara. Man älskar att zooma och springa runt och ta kort på allt möjligt och omöjligt. Oftast är det TV:n, prinsessbilder samt leksakerna som är favoritobjekt. Idag var det Mam som skulle busas med och plåtas. Och stort pusskalas hade vi.                    Sen spelade vi Yatzy och jag tog fram min Birka Cruises-kortlek. Det sysselsatte faktiskt alla barnen. De små älskade att slå tärningarna och mittemellanbarnen att skriva ner  och räkna ihop poängen. De allra äldsta däremot fann stort nöje i svenska Finns i sjön-kortspelet. På engelska fritt översatt till Look in the lake (red:s anm).                       Och - nääää nu har jag inte tid längre. Jag ska maila Birka Cruises och berätta att nu har de fått gratisreklam i Nepal och jag förväntar mig nån liten bonus för detta. Vad glada de ska bli! Det som ligger mig i fatet KAN vara att det är väldigt få avgångar härifrån.    Puss på er!