* Doha International Airport
Jag gillar att resa. Rättare sagt: jag älskar att resa. Från ankomsten till flygplatsen till boarding och flygplanskäk. Det enda jag har något emot, egentligen, är denna evinnerliga väntan. När vi flög hem från Nepal för ett par veckor sedan fick vi sannerligen vänta. Först i Kathmandu. Denna miniflygplats. Där ingen säger ett pip om 100 milliliter när man kommer kånkandes på två liter vatten. Det är huvudsaken man fyller i sina papper. Som ingen i lilla utcheckningsdisken tittar på i alla fall. Sätter en stämpel på och lägger i en hög medan de berömmer min hatt och frågar hur många barn jag har. Så småningom var det i alla fall dags att boarda. Men hallå - var är personalen? Jaha, de fikar. Alla på en gång? Okey, då väntar vi en halvtimme till dådå. Så småningom kom vi i alla fall på planet och susade smidigt iväg mot arabland, Doha International Airport, i Qatar. Efter mellanlandningen där är det raka spåret till Sverige Arn. Normal väntetid brukar vara 2-6 timmar. Den här gången var den 9, säger nio, timmar. Drygt. Jag har inte valt detta alternativ om jag hade rest själv, men nu var vi ju två. Trött blir man. Visst. Eftersom dygnet blir så sönderhackat vet man till slut inte när det är sovdags eller inte. Man sover när man har möjlighet därtill. Det är himla lämpligt då att vara två. Så man slipper passa bagaget samtidigt. Kan sova i lugn och ro så att säga. Och man hinner både Facebooka och blogga. Om anslutningen är okey. Vilket den är ibland. Även på Doha International Airport. Och äta förstås. Denna gång var det liiite besvärligare att hitta gratismaten. Eller rättare sagt, maten stod där den skulle, det var matvouchern de flyttat på. Vi blev hänvisade till The opposite side at gate 10, ungefär. Okey. Inga problem. Vi knatade dit, köade en stund för att få veta att No, the opposite side there borta. Okey igen. Vad gör man inte för ett gratismål på en flygplats där en simpel kopp svart kaffe kostar 35 kronor. När vi kom till the opposite side igen berättade de att Näää matvouchrar delas ut i restaurangen längst ner i hörnet där borta. Alltså där vi var från början. Vi sa No they don´t have any vouchers there. Till slut hamnade vi i Qatar Airways Transferservice. Det var ett intressant besök. Från början var vi liksom uppdelade i fyra köer med Qatars personal i änden av varje kö. Men så kom där en arabisk kvinna som hade ett problem av något slag och högljutt började ventilera det. Och alla skulle hjälpa till. Eller lösa problemet. Eller tjafsa lite. Vad vet jag. Det slutade med att samtlig personal, utom en, lämnade sina platser i Transferservicen och, i klunga lutande över disken, ivrigt la sig i allt som sades. Samt att alla med arabisk härkomst i de fyra köerna lämnade sitt bagage där de stod och förenade sig med kvinnan i en unison klagokör. Där var en otrolig kakafoni och vi började tvivla på att vi nånsin skulle få vår utlovade Qatar-voucher. Vem skulle ha tid med oss, vi kunde ju inte tjattra högst. Vi samt ytterligare några utländska besökare stod nu hopträngda i en och samma kö och bevittnade intresserat sceneriet och undrade nog alla vad som egentligen föranledde denna högljudda upploppsstämning. Har hon missat planet? Är pappret slut på toan? Har passet gått ut? Vem vet, inte du, vem vet, inte jag. Och vi fick aldrig veta heller. Eftersom där kom en serviceinriktad mycket mörkhyad (man får ju inte säga neger nu för tiden) man för att hjälpa den förvirrade unga dam som, mol allena nu, satt bakom disken. Snabbt och rationellt tog han reda på våra ärenden. Det visade sig att alla vi kvarvarande köare tålmodigt väntade på gratis mat. Snåljåpar, tänkte han kanske. Det får vi heller aldrig reda på. Vi fick strax vår efterlängtade snikkupong och var vi inte hungriga förut så hade vi hunnit bli det nu. Maten smakade gott, som vanligt. Tack Qatar Airways! Jag gillar er. Det är stor underhållning liksom och bra service liksom. Tyvärr jobbade vår nyfunna vän, Qatar-flygvärdinnan Marie, inte idag. Vi hade haft lite kontakt via Facebook och visste redan att detta var hennes lediga dag. Doha International Airport är en stor och mycket ren flygplats. Nästan kliniskt ren. Man plockar skräp, torkar golv och dammsuger, oavbrutet. Denne slipsprydde herre hade till uppgift att tejpa dammsugarsladdar så personalen kan städa. Det vill säga Qatars gästarbetare. Det vill säga importerad, billig, arbetskraft. Det är här nöjet övergår till allvar. För en del av mänskligheten. Inte för mig som resenär. Jag vet oftast inget om detta. Förrän jag blir påtalad problemet. Det har jag blivit nu. Jag har blivit berättad för. Samt försökt ta reda på fakta på nätet. Det är skrämmande hur lite vi vet om de trevliga platser dit vi kommer. Att ta in utländsk arbetskraft verkar vara vanligt i de här länderna. De behandlas tydligen mer eller mindre bra, ofta mindre. Jag måste betona att jag har självklart ingen egen erfarenhet av gästarbete i Qatar, jag har heller ingen insideskälla som informerat mig. Jag har, efter att ha hört diverse tråkiga historier som jag självklart inte kan verifiera, börjat fråga och googla. Enligt LO och TCO:s biståndsfond hör landet Qatar till de sämsta arbetsgivarna. Där är både politiska partier och fackföreningar förbjudna. Följande finns också att läsa på LO/TCO:s hemsida: "Migrantarbetare och hemarbetareI flera av arabländerna, och i synnerhet i de rika oljestaterna, finns ett växande antal migrantarbetare. Ett genomgående problem för dessa är det så kallade kasala-systemet, som innebär att uppehållstillståndet är kopplat till arbetstillståndet. Den person som förlorar sitt jobb förlorar också sin legala status, sitt visum och sin bostad. Kasala-systemet finns i samtliga länder i Gulfen, undantaget Bahrain där det tagits bort med motiveringen att det är en ”modern form av slaveri”.Det vanligaste sysselsättningen bland de kvinnliga migrantarbetarna är att arbeta som hemarbetare (domestic workers). Ofta är dessa arbetare inlåsta i hemmen och de får regelmässigt sin pass beslagtagna." Åtminstone i mina öron är ordet Gäst något trevligt, positivt. Så är dock icke fallet när man sätter efterledet -arbetare. När vi var i Nepal hörde vi då och då berättelser om unga män och kvinnor som åker utomlands för att arbeta. I sitt naiva sätt att tänka, kombinerat med okunskap, tror man förmodligen på fullt allvar att man ska kunna försörja både sig själv och sina anhöriga därhemma. Man skriver tydligen ofta på rena slavkontrakten, binder upp sig på ett visst antal år, och man kan inte ens bryta avtalet och åka hem eftersom man kan vara skyldig uppdragsgivaren mycket pengar för resa, visum, pass och uppehållstillstånd. Qatar har cirka 1,7 miljoner invånare, varav de flesta är gästarbetare. Jag fortsätter citera LO/TCO: "Andelen migrantarbetare av den totala arbetskraften är för flera stater över 50 procent. (Bahrain: 53 procent, Saudiarabien 55 procent, Oman 61 procent, Kuwait 79 procent, Qatar 82 procent och Förenade arabemiraten 91 procent.) Migrantarbetarna kommer från några av Asiens fattigaste stater: Bangladesh, Nepal, Filippinerna, Indonesien, Palestina med flera. Migrantarbetarna arbetar inom industrin, byggnadsbranschen, med service och som hembiträden. Många utsätts vanemässigt för rasistisk behandling. Exemplen på systematisk diskriminering är väldokumenterad." Tilläggas skall att denna sida är uppdaterad 2010, cirka 2,5 år sedan, en del kan självklart ha ändrats sedan dess men tillåt mig tvivla. Och den som eventuellt blir uppörd över dessa mina uppgifter uppmanas att forska lite på egen hand. Det är svårt att finna några motsägande fakta någonstans, har du avvikande åsikter så maila mig gärna! Dock är det vedertagna fakta att fattiga människor från Nepal, Indonesien, Bangladesh med flera länder utgör över 80% av arbetskraften i Qatar. Vad gör Qatar-invånarna själva? Jag måste medge att jag inte riktigt förstår. Endast 20% av befolkningen behöver arbeta för sin försörjning alltså? Sitter de på sina växande rövar och räknar pengar? Inte att undra på att landet ses som "Möjligheternas land" av finansvärldens investerare. De människor som arbetar på just den här flygplatsen är mestadels unga. Samt utländska medborgare. Vi pratade med några av dem. De är ju allra oftast så glada och tycker om att få kontakt med oss västerlänningar. En ung man i matkön, sen vi snikat matkuponger av den mörkhyade, hälsade på mig på nepalesiska: Namaste Mam! Han såg på mitt halsband, mitt Tilhari, att jag vatt i Nepal. Han blev så glad att vi tyckte om hans hemland och till och med kunde växla några ord med honom på hans eget språk. När jag var in på damtoaletten under vår niotimmarsväntan satt tre unga flickor i sina gröna städuniformer i ett hörn, förmodligen tog de en tjuvpaus. Jag hörde de fnissade och viskade med varandra och nämnde ordet Namaskar, som har samma innebörd som Namaste, det är ett hälsningsord. Jag hade på känn att det var mig det gällde och vände mig ditåt med ett leende. Mycket riktigt, jag antar att de inte visste om de skulle våga hälsa på mig på nepalesiska eller inte. Jag chansade och sa Namaste. De blev sååå glada och kom fram och hälsade och log och skrattade. De beundrade mitt vackra halsband, min toppy/mössa och mina röda surrals/byxor. Jag berättade för dem att jag älskar deras land och att jag har flera barn där på ett barnhem. De berättade lite, på sin asiatengelska som jag har så svårt att förstå, om sig själva. De skrattade och pratade glatt ända tills jag frågade om de har ett bra jobb. Det var som att släcka deras ansikten. Skratten och pratet upphörde. En av dem ryckte lite tvekande på huvudet, visste förmodligen inte vad hon skulle våga svara. Tanten kan ju vara spion? Vad vet jag. Och eftersom jag ändå inte kan göra ett vitten åt deras erbarmliga situation tyckte jag mig inte ha något annat val än att börja skratta igen, bytte ytterligare några ord och önskade dem sedan lycka till och gick tillbaka till min gate. Efteråt förbannade jag mig själv över att jag inte gav dem av de nepalesiska rupees vi har kvar. Jag har så himla lätt att vara efterklok. Det som är småpengar för mig är stora slantar för dem. Så småningom var det i alla fall äntligen dags för planet mot Arlanda Sweden att lyfta. Det var en befrielse att få gå ombord och lämna nepalesisk misär och elände bakom oss, både i Kathmandu och Doha. Käka flygplansmat, beställa in rött vin samt gott kaffe efter middagen. Se på en film tills jag somnar. Med min man vid min sida. På väg hem. Till trygghet, bekvämlighet, välfärd och relativ rikedom. Ibland kan jag nästan känna mig skyldig över var och hur jag lever. Men måste tala förstånd med mig själv. Inte hjälper det någon annan att jag själv har det lika eländigt inte! Eller? Näää.... Väl nedkomna från skyn gick det snabbt. Vi behövde inte vänta alltför länge på våra väskor. Tänk så fint ordnat och välsmort det mesta är här hemma! Heja Sverige!! Utanför entrédörren väntade redan lilla bussen från långtidsparkeringen. Vi hann nätt och jämnt dra in några djupa andetag av den klara, rena, underbara svenska luften innan vi var på väg därifrån. Och efter några timmars bilfärd var vi så hemma. Efter ytterligare en omtumlande resa. Kanske än mer för maken än för mig eftersom det var hans första besök i Nepal. Men förmodligen inte det sista. Efter en snabb frysinventering fann vi till vår glädje att vi inte behövde åka och handla så här första kvällen. Vi gjorde oss en himlans god kycklingwok och sen var det God Natt!