* Att Köpa Sig En Flickvän! Eller: En Helt Vanlig Dag På Jobbet

Häromdagen reste jag en lite kortare sträcka. Inom Sundsvalls kommun. Jag skulle nämligen jobba. Arbeta. Som varudemonstratis. Jag gör det någon gång ibland sådär.   Det  är ett ganska slitsamt jobb. Jag blir rejält trött i både fötter och ben. För att inte tala om huvet. Oj, så slut hjärnan kan bli. Demar jag hårt bröd kan jag efter några timmar börja yra om jordgubbar. Det blir mycket snack alltså. Det vill säga JAG orerar en hel del. Det förväntas att jag ska prata för min vara. Och självklart vill jag ju vara trevlig mot butikens samtliga kunder. Så jag hejar och hälsar och bjuder och inviterar och berättar och bjuder en gång till och skämtar och skrattar och.... och.... och.... Puh.   Kul, men slitsamt!   Det händer alltid roliga saker under de här demonstrationsdagarna. En del människor verkar jätteskraja och vet inte hur fort de ska komma förbi mig. Låtsas varken se eller höra. Och jag tror faktiskt inte det beror på att det är MIG de har något emot, nej, det är nog liksom varudemonstratiser i största allmänhet. Man är rädd att behöva köpa något man inte vill ha. Att vara tvungen säga Nej Tack. Det vill vi inte. Då måste man ha en bra ursäkt.   Tror ni jag har hört sådana? Ursäkter. Jodå. "Åh, jag har glömt plånboken hemma" var nog en av de roligaste. Jag minns att jag tänkte - Du kommer att få problem du när du kommer till kassan med din fulla varukorg. Den mannen tänkte nog inte på vad han sa helt enkelt. Han ville bara komma undan den hemska tanten med sina juiceflaskor. Eller mjukostar. Eller vad det var. Jag minns också den äldre mannen som tog sig åt bröstet och stönade Jag har problem med hjärtat, kan inte stanna och prata! Jag måste härifrån!   Men oj! Snälla du skynda dig hem och krya på dig!   Bakom nästa hylla träffade han en kompis och pratade jakt och fiske i 20 minuter. Jag vet, för jag både hörde och såg dem.   Visst är det komiskt. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra över varför människor är så himmelens rädda. För mig. Eller mina varor. Säg bara Nej tack. Då säger jag Okej, ha en trevlig helg!   För det är nämligen oftast fredagar jag demar.         Senast jag ägnade mig åt denna fredagssysselsättning träffade jag på två små flickor. De kom gående hand i hand. En yngre och en lite äldre, 4 och 9 år kanske. Den äldsta var väldigt pratglad och hörde sig för vad jag gjorde för något. När de så småningom gick iväg sa jag efter dem Vad snäll du är mot din lillasyster.   Varvid den potentiella nioåringen vände sig om och med hög och indignerad röst utbrast   JAG ÄR FAKTISKT FASTER!   Ooopsy Daisy!   Under dagen lade jag även märke till en ganska kort och spenslig man, en afrikan av något slag. Han vandrade runt fruktdisken och såg sökande ut. Fram och tillbaka. Ibland stod han och kikade över avocadon och ibland vid äpplena. Varje gång jag såg på honom smålog han lite försiktigt. Jag tänkte jag måste fråga om han behövde någon hjälp, men så kom jag ihåg att jag jobbar faktiskt inte här. Jag har en vara att dema och en massa skyltmaterial att få upp. Dessutom hittar jag ju inget i de butikerna, jag ägnar mig ju mest åt min egen vara. Varan för dagen.   Nej, det finns massor med butikspersonal här som kan visa honom tillrätta. Tänkte jag.   Senare under dagen kom en av dem och frågade om jag sett den där lille mannen som strukit omkring halva förmiddagen. Som dessutom inte kunde prata svenska. Jag sa att Ja jag lade märke till honom.   Det visade sig att det var varken avocados eller äpplen han var ute efter. Han hade, till slut, vågat fråga kollegan för dagen om han kunde köpa henne som flickvän. Jag skrattade gott men den tilltänkta var inte fullt lika road.   Ja, man får liksom vara beredd på nästan vad som helst när man arbetar med människor. På fredag är det dags igen. Då ska jag till Citygross. Det ska bli spännande att se vilka människor jag möter då!     Har du vägarna förbi så välkommen in på ett smakprov!