* Ajj La Vjoo

För tre somrar sen bestämde jag mig för att införa nya trevliga saker i mitt liv. Jag ville skaffa några Drömmar. 1) lära mig dansa tango 2) börja sticka 3) skriva en bok.   Anmälde mig till kurs i argentinsk tango. Tänkte här ska sjutton dansas sensuell dans i ömsom raggsockor, ömsom stilettklackar. För det har jag sett på bild. Och är det nåt jag kan så är det att dansa i klackar. Höga. Däremot inte i låga. Det är svårt. De håller mig liksom kvar nere på jorden.   Hur som helst blev det ingen kurs eftersom jag inte hade någon man att ta med mig. Diskriminering? Japp. Man får inte neka en zigenare att hyra en bil, då blir det tv-program av det hela. Men man får neka en ensam kvinna att gå en kurs. Synd jag inte är av zigenarblod, då har jag anmält dansskolan. Jag har ju i och för sig kunnat prova ändå, men ingen skulle ha trott mig. Det är ganska tydligt att jag är av den vita ariska rasen.   Sticka - inga problem. Jag knallade ner på stan, köpte ett jättedyrt blått garn samt ett avancerat mönster. Gick hem igen och lade upp maskorna. Kul men gäller att hålla tungan rätt i mun. Och inte lägga ifrån sig stickningen alltför många minuter, då glömmer man nämligen var i mönstret man är. Och det gjorde jag ju. Så nu har jag en snygg men halvfärdig blå varm sak att linda om halsen vid behov. Nedstoppad i en plastkasse nånstans i mitt förråd.   Så det kan gå!   Skriva en bok. Ja, jag började med det också. Lade in ett lösenord i min dator för att ingen obehörig skulle kunna stjäla mitt bokmanus. Gjorde en Ny mapp för att förvara den dyrbara filen i. Sen var det bara att börja. Jaha, just ja. Vad ska jag skriva om? Hmm.. Mitt liv kanske? Så får det bli. Var ska jag börja? Hur ska jag börja? Och vad i hela friden går handlingen ut på..... Jag började på några rader, kanske en halv sida, och sen bidde det inte mer. Ett år senare raderade jag hela filen.   Jaha. Det är bra att ha drömmar. Men kanske inte alla drömmar är Drömmar. Det med tangon till exempel. Visst vore det fortfarande roligt, men nu är jag gift med en man som är icke-dansör. Ska jag då sväva runt i sensuella danser med andra män? Nej det passar mig inte. Tangon får allt vara till ett annat liv en annan gång. Sticka kan jag göra när som helst. Det är ingen Dröm. Men det där med boken vore ju himla kul. Lika som att bli sångerska. Det senare är dock en utopi - man måste nämligen ha sångröst också. Men jag har alltid älskat både att läsa och skriva, så BokDrömmen var faktiskt en riktig Dröm. Tänk att få ge ut en bok. Ja, ja.   Så hamnade jag då, efter diverse kringelikrokar, i Nepal. Och började blogga. Vilket ju var vaaansinnigt roligt. Och givande. Och det dröjde inte alltför länge förrän människor började skicka meddelanden på Facebook och maila och ha sig om jag, av någon anledning, inte hade möjlighet att göra ett blogginlägg någon dag. Samt fick jag en massa positiv feedback, som att man bara väntade på nästa avsnitt när man läst klart ett, att man kände sig delaktig, både skrattade och grät med mig. Och det är väl ett bra betyg. Jag har läst att Jan Guillou, den ganska kände författaren ni vet, har sagt att han brukar gråta när han läser de sorgliga avsnitten i sina egna böcker, och att kan man själv inte känna sig in i det man har skrivit kan heller ingen annan göra det. Ungefär så. Och eftersom jag verkligen lever mig in i det jag skriver, och ofta lämnar ut mig själv också, tror jag väl att det måste vara positivt om mina läsare tycker att de befinner sig mitt i handlingens centrum.   Det ser pretentiöst ut: Mina Läsare. Men det är ju så det är. Jag HAR ju Mina Läsare! *hjärtahjärtahjärta*  Trogna sådana som hejar på och peppar.   Ja, och så småningom började önskemålen om en bok komma. Va? Jag? Men inte kan väl jag! Carina Jante Larsson. Men, som jag sagt förut, när man hör samma sak tillräckligt många gånger börjar man tro på det. Och varför skulle inte JAG kunna? Egentligen.   För att göra en lång historia (och delvis redan berättad) kort så började jag så smått kopiera och sammanställa alla bloggkapitel när jag kom hem från Nepal i mars. Men det var inte det minsta roligt. Då. Jag behövde åka ner igen, i september, för att få motivation att fortsätta med bokarbetet. Och sen blev det ju en jäääkla sprutt. På en och samma vecka sammanställde jag slash vi bokmanus, sorterade och kopierade foton, firade BästaÄktaMannens födelsedag, fick iväg stooora filer till bokförlaget samt gifte oss. Puuh. Är det undra på att man blir trött ibland?   Sen var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Den förmiddag jag första gången fick se mitt omslag via mail var en wow-upplevelse. MIN bok, med MITT foto och MIN titel, och med MITT namn på utsidan! Det kom allt en tår i ögat. Omslaget har sin egen historia. Rättare sagt två historier. En av dem framgår i boken, den andra får du här:   Jag funderade mycket på boktitel. Och om jag skulle ha något av mina egna foton eller använda någon annan bild. Jag letade och letade efter ett bra kort där alla sju flickorna var med. Visst har jag såna, men fotot ska liksom säga nåt också, associera till något som kan vara naturligt som en boktitel. Det var svårt. Men så, när jag såg detta foto i slutet av mitt album - då visste jag!   Det är taget en eftermiddag i mitten av mars, bara några dagar innan jag skulle åka hem till Sverige igen. Jag hämtade flickorna vid skolan. De små, Aliza och Pema, hamnade på efterkälken eftersom de såsar på med allt möjligt. Jag gick bakom dem och lilla Aliza böjde sig ner för att plocka blommor. När hon vände sig om stod jag beredd med kameran, och preciiis när jag fyrade av den säger lillhjärtat "I love you Mam". Tår i ögat! Igen.   Hon får helt enkelt symbolisera dem alla sju.   Efter många om och men och orosstunder samt nervösa nätter kom så boken. Från Riga. Lettiske Atis kom med budbilen med lettbåten, körde från Stockholm till Gävle, levererade mina böcker och ringde mig sedan och berättade att The Mission är utfört. Jag befann mig nämligen i Sundsvall. Efter att ha väntat ihjäl mig kom mina böcker en dag tidigare än utlovat. Jag fick kasta mig på första bästa tåg ner till Mellansverige och guidade Atis per telefon och SMS. Det snöade nämligen ymningt och jag var livrädd han skulle ställa alla kartongerna utanför porten. Men nejdå, med trevliga grannars hjälp hade han till och med hittat rätt ytterdörr, och när jag anlände Gävle stod mitt alster och väntade på mig. Inomhus. Jag fick även ett samtal från Riga-Atis där han tyckte det var synd vi inte hann träffas och nästa gång kanske jag kunde bjuda på kaffe. Och eftersom den risken är obefintlig lovade jag rundligt och villigt att Självklart ska du få kaffe nästa gång.     Och så var en dröm uppfylld. Jag öppnade kartong efter kartong. Alla var fyllda med Min Bok med Mitt Namn på utsidan. Min Text samt Mina Foton inuti. Ingen låda var fylld med tidningspapper i botten. Ni vet så där man ser på film, när de ska lämna lösensumman och den stora svarta väskan är fylld med pengar bara upptill liksom.   Nej, bara böcker! Och inte vilka som helst, utan Mina Böcker. Det enda tråkiga är att redigeringen var tvungen att ske väldigt väldigt snabbt, det finns massor med saker jag vill ändra och korrigera. Förlaget lyckades också med ett par missar när de sammanställde text och bild. För en ordpolis är det skämmigt att se de här fadäserna - men det är som det är och jag hoppas du har mycket nöje av Min Bok hur som haver!     Jag önskar dig trevlig läsning!   Kram från Carina-Mam!     PS. Boken går bra att beställa på www.aynsley.se