Med gråt i halsen

Jag kollade lite på TDB här om dagen och kom över min och Lizzys "karriär", haha om man ens kan kalla det för det... Vilket gav mig en del förståelse varför jag till slut tappade gnistan. På fyra år hade vi haft totalt 6st felfria rundor, SEX STYCKEN! Totalt tre placeringar. På fyra år. Inte direkt någon statistik att skryta med.  Givetvis finns det rundor med ett nedslag som gett mig fin ridkänsla! Kan dock inte säga att det känns som att allt slit man lagt ner gett något tillbaka.. Och att få se det såhär svart på vitt är rätt hjärtskärande. Det var i princip det som gjorde att jag inte längre tyckte det var roligt att hålla på. Vi stod alldeles för länge och trampade på samma ställe i utvecklingen. Lizzys träningspass började alltid med minst 30 minuters kämpande att få henne att jobba rätt och avspänt. Hon var dock en bra häst att lära sig på då hon gjorde rätt när jag gjorde rätt (när vi väl hade kommit till lite avspändhet..). Dock hindernochalant, tittig på omgivningen och känslig som få för min ridning(speciellt handen) gällande hoppningen. Sällan fick man något tillbaka gratis, utan det gällde att rida felfritt och lite extra!! för att få en felfri runda.   Allt kändes mer som ett måste än roligt tillslut.. Jag älskar Lizzy, hon är en underbart personlig individ!! Men för min egen utvecklings skull känns det som att jag skulle ha bytt häst för flera år sedan, kanske hade jag varit lite bättre nu. Kanske inte. Inget jag riktigt kan veta, ridmässigt har jag ju utvecklats ändå!  Ibland handlar denna sport om annat än bara känslor för individen som ska vara ens partner i alla situationer. Min och Lizzys karriär är över, jag har gjort vad jag kunnat, hon har gjort vad hon kunnat. Med gråt i halsen så kan jag stämpla det kapitlet i livet som avklarat.  Från när jag och Lizzy tävlande 120cm. En av de bästa känslorna jag haft på en bana. Dock inte heller felfritt.Foto: Linda Andersson