Denna eviga väntan..

Igår när jag skrev inlägget om att Miller börjar bli bra och skulle hem idag ringer veterinären med inte så roliga nyheter.. Miller är mer dämpad men äter. '' vi kanske inte kan göra mer med han '' Jag blir så trött, den ena säger att han kommer överleva med medicin och den andra säger att dom inte kan göra mer. Jag har fått ett starkt förtroende för den första och tycker den veterinären är grym! Positiv och väldigt trevlig. Den som haft Miller över helgen har jag inte ens träffat men verkar va en knepig sak...Jag ska inte behöva börja gråta för att nån säger så för den människan förmodligen är full med negativitet. Jag och mamma tror på den första vetrinären men främst Miller! Miller har kämpat hela vägen och kämpar fortf, det är han som ska ha credit för det. Vi har hoppet ute och Miller har livsglädje. Men jag vill inte höra att han kommer klara sig och sen helt plötsligt inte. Självklart så kan man ju aldrig veta säkert men det behöver inte komma in nån annan som helt plötsligt vänder på allt... Jag blir bara mer ledsen, får en större klump i magen och oron växer. Jag kan inte fokusera på någonting. Det är bara Miller som kretsar i mitt huvud.Miller är vårat allt, & vi tror på honom. Han är stark och kommer kämpa sig ur de här! Påtal om annat. Det är internationella kvinnodagen idag. Min pojkvän gav hans mamma en kram & mig en puss för det. Haha! Tänk va kul om han gjort tvärtom ;) skämt åsido... Väntar på att mamma ska göra sig iordning så vi kan åka och hälsa på våran fina Miller. :* ni andra får ha en underbar söndag!