Denna dagen väntade inte jag mig...

Som mamma flytta jag hemifrån 18 år gammal.. Känns tungt och jobbigt, ledsamt och lättsamt... Bor hos mormor och morfar tills jag får egen lägenhet. Jag hoppas att livet går på rätt väg nu för mig, för oss, min familj! Många tårar stöter man på genom vägen igenom.. Iallafall jag som till och med släpper ner tårar för kinderna just nu.. Finns ingen katt som man hör springer på golvet, ingen lillasyster som kommer in och gormar i rummet, ingen Peter och mamma som man hör öppnar altandörren och går ut och sätter sig. Jag har inte längre så nära till min bästavän, min bror o pappa. Jag bor inte i samhället längre, inte längre dörr i dörr med fina Sofie.. Inte brevid affären längre. Jag bor i min mammas barnhem som hon bodde när hon va liten på övervåningen. De är mysigt och det är stort och jag kommer säkerligen få de bra här! :) men just nu inser jag att min mamma är mitt allt även om vi bråkar.. Idag har jag träffat min psykiatrisk sjuksköterska på vuxen psyk och pratat av mig. Väntar träffa flertal läkare, psykologer och andra människor framöver och mediciner och utredningar! Hon va iaf grym :) så va jag och mamma på akut inbokat soc möte.. Eller träffa hon som mamma har på familjerätten, och de va bara gap mot varann.. Tillslut blev de bra och när vi kom hem beslutade vi att jag skulle flytta! Packade 6-7 resväskor och träffade bästavän samtidigt ;* Övningskört till Varberg, fikat med mamma mormor syster morfar o Sebbe. Så kom Omid också! Nu sitter jag här uppe och tänker på allt och inget.. Får ta och börja plocka upp mina saker & sen sova. Imon är de upp tidigt o praktiken. Godnatten folks...