Den känslan :)

Antagligen inte meningen att jag ska bo med mina föräldrar.. De funkar inte. Antagligen så är de jag som inte funkar. Jag gör vad jag själv känner för, respekterar och visar inte hänsyn, följer inga regler, inga tider (när jag väl hade några) kan rabbla ihop så mycket fel.. Jag borde lösenords skydda detta inlägg, för de är nog en aning mycket för privat.. Men jag har en sjukdom och antagligen haft den sen jag va liten. Totalt okontrollerad.. Jag kommer inte ihåg när jag träffa min pappa senast dock... Jag hoppas de bara är för några dagar sen ;o mitt minne suger, och skrämmer mig... Svart. Åter svart på många punkter.. Men mamma har jag kommit närmre. Vi kunde knappt prata med varandra den sista tiden jag bodde hemma.. Jag råkade slå till henne en gång för nån vecka sen och putta iväg henne. Hon är bara mamma, som försöker göra sitt jobb... Vad säger man som mamma när ens dotter kommer och ber en köra henne till psyket för man inte orkar mer, till exempel?Jag har blivit snällare mot min söta mamma. Antagligen för vi inte bor under samma tak längre och det har i stort sett räddat våran relation. Glad att jag va smart och inte dum när de gällde valet.. Jag gjorde rätt och det vet jag nu. Jag är inte lätt att ha som varken dotter eller syster.. Jag är ett rent helvete mot min fina familj. För dom försöker bara och jag säger aldrig ens att jag älskar dom.. Jag behandlar dom som jag blev behandlad i dom tio åren.. Varför skulle jag vilja njuta av att skada min familj? De gör jag inte, men jag agerar och sen är de försent för ett förlåt.. Misstag görs hela tiden, och jag lär mig aldrig av mina :) På något sätt känner jag mig ändå otroligt glad och inte alls deppig. Jag har hittat något slags lugn i mig själv och kommer kunna ha chans och glömma annan skit som tar sönder mitt huvud. Det är ett första steg! Woho, överdrivet nattbabbel.. Godnatt.