Long way to go. But I will make it 

Att bli frisk från anorexi/ortorexi är ett heltidsjobb. Man kämpar mot sina tankar (ana rösten) varje dag. Ena stunden kan man gå emot den, och sen andra så tar den över en... Det är ett evigt krig varje dag. Därför går mitt mående upp och mer ganska ofta. Men inte så att jag visar hur jag mår på jobbet. Vill inte att folk ska fråga. Så jag säger inger. Jag har dock en jag kan pratande med på jobbet som jag litar på. Visst jag kan lita på alla, men just den här personen känner jag att jag kan prata med om jag mår dåligt. Hen har sagt att det är bara för mig att komma och prata så lyssnar hen. Och det känns bra! <3 Men som sagt. Att bli frisk tar tid. Små steg framåt är bättre än inga alls. Eller hur? Jag har inte gett upp hoppet än. Jag vet att jag kan. Men stöd så vet jag att jag kan komma framåt. Kramar stärker. Det vill jag ha. Men får dock inga... Jag hoppas på att ha någon vid min sida snart <3