Jag försöker le, men det är inget äkta smile ni ser

Jag ler. Försöker i alla fall. Jag har det tufft. Jag biter ihop dag ut och dag in. Ångest från morgon till kväll. Jag vill ge upp, men jag vet att jag inte ska. För vad hjälper det? Jag mår inte bättre av att ge upp. Kanske en inläggning skulle hjälpa? Pratat om det med psykologen. Jag har så stort kontrollbehov att det är sjukt jobbigt att leva dagarna. hetsätning som blir värre, mina jäkla promenader etc. jag kan inte leva normalt. Jag är fast i en bubbla kan man säga. Kommer inte ur den. Ett fängelse. Jag är totalt fast på botten av ett hav. Ångesten tar livet ur mig! Ska jag fortsätta leva såhär? Enda tills min kropp ger upp? Är det värt att leva efter den jäkla demonen i huvudet? Nej det är det inte. Det är inte lätt att bli frisk. Det tar tid, kraft, ansträngning osv. Men vill jag leva såhär? Är det kanske bättre att må skit i några månader än att må skit i flera år till? Egentligen är det ett lätt val. Men svårt att gå efter. Jävla sjukdom!