Jag är i en mörk svacka

Jag är verkligen i en svacka nu. Jag mår inte bra psykiskt. När jag vaknad om morgnarna så längtar jag nästan till att det ska bli kväll varje gång. Det enda som får mig att gå upp om morgnarna är jobbet. Utan de så skulle jag sova bort dagarna. Bara låsa in mig i lägenheten och tyna bort i ensamhet. Det enda som skulle få mig att komma ut är promenader för frisk luft och få tankar på annat (vilket inre brukar gå så bra). Blir att jag grubblar för mig själv även när jag är ute. Alltså jag orkar inte med mig själv. Jag försöker hålla en god min inför alla. Vissa stunder är det äkta smile, men oftast inte. Jag är dyster och nedstämd. Jag har en depression. Och som många kanske inte vet så behöver inte en depression synas på utsidan. Vi som lider av psykiskt ohälsa är duktiga på att dölja. Vi vill inte ha uppmärksamhet, vi vill inte att andra ska fråga saker om hur vi mår och de. Vi döljer vår nedstämdhet och ledsamhet. Vi låtsas mycket för att inte få frågor. Och även det tär på oss. Att orka låstas och le. Vi brinner inombords. vi kämpar för att inte få andra att veta. Men tillslut spricker ju bubblan. Det går inte att dölja för alltid. Vet inte vad jag vill komma med detta inlägg egentligen. Bara att jag inte mår så bra just nu. Är i en svacka med mitt mående. Jag har ingen bra relation med mina föräldrar. Det blir alltid tjafs och bråk på en gång när vi ses. Och så vill jag inte ha det. Jag orkar inte med tjafs. Jag mår inte bättre av det. Snarare sämre. Orkar inte snart!