En saknad vän

Idag träffade jag en saknad vän. Vi träffades flesta gången 2011. En snäll, fin, underbar, stark, omtänksam tjej. Vi sågs senast 2013 då jag var inlagd på psykiatrin. Hade inte så mycket kontakt efter. Men senaste tiden har vi skrivit lite. Vi hade pratat om att ses och återfå kontakten igen. Men senaste tiden har jag inte mått så bra och inte orkat vara social och åka till stan och träffa folk. Själva Sophia vill, men ätstörningen och depressionen har inte tillåtit Sophia det. Den har hållit mig borta. Men idag var det jag som tog initiativet och frågade om vi skulle ses.  Jag tog verkligen ett stort steg i rätt riktning. Man måste gå emot sjukdomen och verkligen kämpa sig framåt. Och idag var det ett stort steg. Jag är verkligen glad att jag vågade. Det var så kul att träffa M igen. Vi gick runt på stan i olika affärer och tittade, samt pratade en hel del. Vi förstår varandra. Och lyssnar verkligen på vad ena har att säga. Efter ett tag så satte vi oss på espresso house och fortsatte prata 😊 och en killkompis till henne kom sedan. Trevligt trevligt. Hade verkligen en riktigt bra stund med M idag. Så otroligt kul att träffa henne igen. Tack för idag min fina vän. Detta måste vi göra om😊❤️ Jag ska fortsätta kämpa mig framåt och vara mer social. Vill ju träffa en kille att dejta en dag. 🙈🌸 Kämpa kämpa Sophia! Och en klapp på axeln för det du har åstadkommit idag. Nu ska jag käka kvällsmål. Ha det❤️