Lilla smycket

"För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld"   Årets nobelpristagare i litteratur blev, som känt, Patrick Modiano. När jag åkte till Tyskland för ett par veckor sedan, läste jag den första sidan ur denna bok, Lilla smycket. Det var någonting behagligt över den. Någonting begärligt om att bara fortsätta läsa. Just den gången blev det så att jag sköt upp köpet. Sent omsider bestämde jag och mamma för att slå sak i verk (är det ens ett uttryck?) och köpa hem denna bok, bland tre andra.     Redan efter första sidan försätts man i en annan värld, i vilken man lever i till dess att sista sidan är läst. Detta resulterade i sträckläsning. Nu kommer jag att citera från en blogg (http://jagochminabocker.blogspot.se/2014/10/lilla-smycket-patrick-modiano.html): Min första spontana tanke är att jag kanske är dum, men jag förstår inte riktigt boken. Jag är inte alltid med på när hopp sker tillbaka i tiden och jag blir lite frustrerad över att det aldrig blir något klokt slut på något. Jag ser hennes gradvisa erkännande kring vad som hänt i hennes barndom, men jag ser ingen slutsats. Bara diffusa minnen och konstateranden.   Jag grundar mitt tycke efter just denna kommentar, eftersom jag kan vänta mig att det är fler som samtycker med den. "Tyvärr", kan ej  jag göra detta. Jag gillade boken. Det gäller att vara på alerten ibland, ja, men att den lämnar så pass många obesvarade frågor har en viss charm. Denna charm byggs även upp med hjälp av språket, som hade en kontinuerlig ton och...skönt flyt. Allteftersom texten fortskrider, handlingen står stilla men ändå går framåt, försätts man som läsare in i Modianos värld.    Och ja, nobelpriset? Hade boken varit längre, med obesvarade frågor, hade Lilla smycket inte varit en bok skriven av en nobelpristagare. Just som den är, är ett vinnande koncept. Lagom. Bra. Personligen bättre än fjolårets.     En härlig läsupplevelse. Nu avslutar jag med början på boken.   »Minst tolv år hade gått sedan man slutade kalla mig Lilla smycket och jag befann mig på metrostationen Châtelet vid rusningstid. Jag följde folkströmmen på rullbandet i den ändlösa gången. En kvinna var klädd i gul kappa.»