Vi på Snusogram vill rekommendera boken ”Snuskungen – Ljunglöfs Ettan och Det Svenska Snuset” som är utgiven av Tobaks- & Tändsticksmuseet, här nedan följer ett utdrag ur boken. Grosshandlare Knut Ljunglöf var en sträv man med stor näsa och det var inget han skämdes för. Många frågade honom nämligen vari hemligheten bakom Ettan låg. Då brukade ”Snuskungen” lugnt peka mot sin grandiosa näsa och svara: -       Här! Att avsmaka sitt snus var för honom inte nog. Varje morgon, år ut och år in placerades ett fabrikationsprov i silverskål på grosshandlarens bord. Med ske lade chefen ett luktprov i var näsborre, varpå han nös belåtet i sin brokiga näsduk. Först därefter fick gårdagens tillverkning distribueras. Tro för den del inte att Ettan någonsin avsetts som annat än matsnus, att lägga under läppen. Att använda luktorganet får ses som en uppoffring, av samma slag som när vinskänkar fräter bort sina tänder genom att dagligen sila vinet in i gommen. Med åren blev så Ljunglöfs näsborrar allt större, men snusets kvalitet hölls jämn och hög, och det var huvudsaken. Grosshandlare Ljunglöf var nämligen besatt av kvalitet i allt omkring sig, från skosula till taklampa. Detta hade han fått md modersmjölken och han hade god råd att hålla sig med det bästa. Till detta hade han fostrats och sedan ärvt landets ledande snusfabrik.  Snuskungens fabrikationsprov serverades i silverskålar. N:o 1 var ursprungligen en allmän kvalitetsbeteckning bland många snusfabrikanter, liksom n:o 2, n:o 3, etc. Med målmedveten marknadsföring lyckades Ljunglöf göra N:o 1 till sitt eget varumärke, som i folkmun kom att kallas Ettan. Ljunglöfs N:o 2, som var ett billigare snus, nådde aldrig samma popularitet. Tillverkningen lades ner av Tobaksmonopolet. Jacob Fredrik Annorlunda var det för fadern, tobaksfabrikens grundare Jacob Fredrik Ljunglöf, som hade det mesta emot sig när han startade med två tomma händer och en skuld på 110.000 Riksdaler. Men han hade ett gott huvud och en envishet som skulle lägga namnet Ljunglöf i var mans mun. Bokstavligen. Den legendariska Stockholmskrogen Clas på hörnet rymde förr, förutom krog och lättfotade mamseller, även en liten tobaksfabrik. Där började Jacob Fredrik år 1813 sin karriär i tobaksbranschen sedan han, knappt konfirmerad, lämnat sin femhövdade syskonskara och rest till huvudstaden för att slå sig på affärer. Han lärde sig snart att hantera både tobak och siffror så skickligt, att han som 24 år ung värvades till chef och delägare i Lundgren- Anderssonska tobaksfabriken på Drottninggatan 81. Det var en av landets äldsta med anor från 1600-talet. För företagare gällde fortfarande medeltidens byråkrati. Det var ett privilegium att få tillverka och sälja något inom städerna, och tillståndsgivningen var njugg för att hämma konkurrens. Men Jacob Fredrik erhöll snabbt det nödvändiga stadsprivilegiet för att tillverka tobaksvaror i sitt namn och var därmed sin egen lyckas smed. Året var 1822 och Ljunglöf var officiellt tobaksfabrikör. När gamle ägaren dog ett par år senare fick Ljunglöf överta hela ruljansen mot en revers i änkans hand på ett ansenligt belopp: 110.000 Riksdaler motsvarar ca 6 miljoner kr i dagens penningvärde. Inte illa marscherat för en fattig prästson från Södermanland. Friman hette därefter Jac. Fr. Ljunglöfs Tobaksfabrik och unge fabrikören gifte in sig i den rika ’Skeppsbroadeln’, där köpmännen förvaltade arvet från lukrativa ostindiska resor. Därmed borde Ljunglöfs lycka varit gjord. Fullt så enkelt var det inte. 1800-talets tobaksfabriker tillverkade olika slag av tobaksvaror, så även fabriken på Drottninggatan. Där framställdes spunnen och skuren röktobak, rappétobak att riva till luktsnus, tuggtobak i flätor, med mera. Inalles med dussinet olika kvalitetsbeteckningar och varumärken. De flesta fabrikanter höll sig också med egna tobaksbodar i hemtrakten, för att sälja sina varor. Således hade man fullständig kontroll över den lokala försäljningen till en trogen kundkrets. Bortom stadsgränsen fanns denna lojalitet varken hos försäljare eller kunder. Där var det svårare för Ljunglöf att hävda sig bland snus av andra fabrikat. I synnerhet som konkurrenter i alla branscher kopierade varandra friskt. Inte ens geografiska beteckningar var trygga. En ’Göteborgs Rappé-tobak’ kunde mycket väl vara tillverkad i Norrköping, men ofta skyltades falskeligen med mera exotiska ursprung: Orleans, Portugal eller Tonkay. Det skulle till något alldeles extra för att skaffa sig ett försprång som kopiorna inte hann ifatt. Frågan var bara vad? Kanske kan Snusogram med prenumeration av billigt och färskt snus hem i brevlådan skapa det försprång som Ljunglöf en gång behövde. Mer om Knut och jacob Ljunglöf tillsammans med deras skapelse Ettan finner ni i boken ”Snuskungen – Ljunglöfs Ettan och Det Svenska Snuset” som är utgiven av Tobaks- & Tändsticksmuseet.   Källor: http://www.swedishmatch.com/sv/Media/Pressmeddelanden/Press-releases/1996-2004/180-ar-med-Ljunglofs-Ettan/ http://www.bokus.com/bok/9789189614031/snuskungen-ljunglofs-ettan-och-det-svenska-snuset/ http://www.snusochtandsticksmuseum.se/ Bild http://www.swedishmatch.com/Images/Misc/No7.jpg