Sammankomst

Vi kom tidigt varje morgon för att försäkra att vi fick bra platser i och med att jag hade ett knä som inte gick att böja, och vi ville hålla oss i skuggan så solen inte dödade oss. Därför ser det helt tomt ut. Stadion får plats med 70000 personer, så även om vi var över 14000 vilket ju faktiskt är många, så känns det alltid lite tomt ändå eftersom så många platser är tomma. Men vi får "hyra" stadion gratis av San Diego stad, så då är det bara att tacka och ta emot även om det är större än vad vi skulle behöva. Någon hade den briljanta idéen att vi skulle låtsas att statyn var Andy, som inte kunde vara med när vi tog kortet första dagen. "Andy" fick en tröja draperad över axlarna, en påse full med kakor, och en bulle instoppad i tröjan. Tyvärr blundar jag på alla kort från det tillfället också. Jag är min mammas dotter trots allt. Jag minns inte vad jag var så nöjd över, kanske var det de vadderade stolarna. Goran tyckte hur som helst att det skulle dokumenteras. Lyckan när vi äntligen hittade den gröna väggen vi letat efter. Denna väggen var för ful för att vi inte skulle ta en ostig familjebild framför den. Familjen Rabaflip. Det regnar aldrig i San Diego. Förutom på lördagen under sammankomsten. När vi tog platserna regnade det inte, så vi tänkte inte att vi skulle ta plats under tak. Men exakt när morgonprogrammet började. Då började det regna och det höll på i timmar. Som tur var fick vi låna ett paraply. Det hela var väldigt mysigt. När man spanar in sin telefon, bestämmer sig för att äta den, och sen besvikelsen när man blir påkommen. Vi fotade Goran framför varje unik vägg vi kunde hitta. Säga vad man vill om min man, men posa kan han. Kolla bara blomkålsbilden. Oslagbar.