FRÅGA & SVAR - LÖPNING

Fråga: Jag har alldeles nyligen (någon dryg månad) börjat med att jogga på löpband och är hur stolt som helst som klarar 5 km i en följd. Hur lång tid tog det för dig att komma dit du är idag, och kunna jogga 7 km? Och är det stor skillnad på att jogga utomhus och på löpband? Jag har fått för mig att det är lättare på löpband så jag känner mig inte riktigt redo att testa utomhus än.   Jag fick den här frågan av en läsare igår, vilket passade bra eftersom jag länge tänkt skriva ett inlägg om just det här ämnet. Ni som har följt med ett tag har också varit med under mina framsteg på löpbandet och har hört både klagomål och glädjerop över mina prestationer. Jag har dock inte varit helt tydlig med hur jag har kommit dit jag är idag och det skulle jag, samtidigt som jag svarar på frågan ovan, vilja klargöra nu.     Svar: Att springa har aldrig, och jag menar aldrig, varit min kopp av te. Jag har inte förstått tjusningen i det och har på min höjd sprungit till bussen innan. Jag gjorde väl ett halvhjärtat försök att börja springa någon gång i högstadiet, men det avtog ganska snabbt. Jag har också sprungit lite intervaller då jag tidigare tränat på gym, men det är inget som fångat mitt intresse. Därför kan man ju fråga sig varför det har gjort det nu? Jag tror helt enkelt det har blivit en prestation i sig under min viktnedgång - något att fokusera på förutom att gå ner i vikt. Ett mål med min träning - känna att jag förbättras. För förbättras har jag gjort.   I januari då jag började gå ner i vikt så hade jag fortfarande sviter från en hälseneinflammation som drabbade mig förra hösten. Därför tog jag det ganska lugnt på löpbandet när jag började gymträna. Efter ungefär en månad vågade jag mig på att provspringa och ja, det gick väl i ärlighetens namn sådär. Jag orkade ganska exakt springa i 2 minuter och då var jag totalt slut efter det. Men skam den som ger sig. 1-2 gånger i veckan ställde jag mig sedan på löpbandet och jag kan inte svara på när det skedde, men förbättringarna visade sig. 2 minuter blev 3 och tillslut orkade jag springa i 5 minuter. Sen har jag ökat successivt - pressat mig lite mer varje vecka - haft som mål att springa 1 minut längre än förra gången. Tillslut hade jag orkat springa 20 minuter i sträck. Det gick inte snabbt, verkligen inte - jag tror jag kom ungefär 2 km på de här 20 minuterna, men det hör inte till saken - för faktum var att jag orkade hålla mig i rörelse i 20 minuter.   Så kom plötsligt den 18 juli och jag åkte till gymmet som vilken dag som helst. Väl där orkade jag för första gången i mitt liv att springa 3,5 km. Jag minns att jag var så stolt och glad och det kändes som att jag kunde bemästra allt i hela världen. Därefter hade jag ett litet uppehåll från "långlöpen". Jag körde mest, eller i princip enbart, intervallträning (jag tänkte göra ett separat inlägg om hur jag springer mina intervaller) och i takt med det blev jag både lite snabbare och uthålligare. Jag vågade höja hastigheten och märkte att jag klarade av det. När jag började springa tyckte jag att 8,5 km/h var en snabb hastighet - idag är det nästintill gång för mig. Nu joggar jag på 9.5-10 km/h.   Den 12 september var det dags för ett nytt rekord på löpbandet. Det var då jag sprang 7 km - något jag aldrig någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag tror jag gick i ett lyckorus en vecka efter den prestationen. Tyvärr hade jag satt ribban så högt att jag knappt vågade ställa mig på löpbandet för ett "långlöp" eftersom jag inte trodde att jag någonsin skulle kunna toppa eller överhuvudtaget komma upp i den prestationen igen. Jag sprang 6 km vid något tillfälle men körde på med mina intervaller igen.   Den 22 oktober tog jag sedan steget ur min säkerhetszon - jag snörade på mig löparskorna för en löprunda UTOMHUS. Det kändes faktiskt jätteläskigt. Andra skulle se mig springa! De första stegen kommer jag ihåg så väl - det kändes märkligt och jag kände mig vansinnigt löjlig. Det kändes som jag sprang ryckigt (och det gjorde jag kanske också) men efter några hundra meter fick jag in en bra takt och när jag kom i mål hade jag sprungit en runda på strax över 4 km. Veckan efter, den 31 oktober gjorde jag ett nytt försök med löpning utomhus och orkade då 6 km. Jag personligen tycker det är jobbigare att springa utomhus. Inte så jobbigt som jag trodde, men det är definitivt lättare att springa på löpbandet. Det är lättare att stanna när man springer utomhus, för då är det ingen som "håller farten" åt dig. Dock tycker jag att man ska prova. Jag väntade ganska länge med att springa utomhus, men jag är glad att jag gjorde det, för det är härligt att inse att jag klarar av det. Dock skulle jag rekommendera alla som vill löpa utomhus att välja en mindre runda till att börja med - hitta en runda med lämpligt avstånd (ex. 3 km) där sannolikheten att du måste stanna är relativt liten. Det handlar kanske inte nödvändigtvis om att du inte orkar springa längre, men det kan vara bra att ta en testrunda - se hur det känns - springa helt utan krav. Då kan du ta en längre runda nästa gång. Så gjorde jag och det kändes bra. Men det är såklart upp till var och en.   Mitt sista rekord satte jag i fredags, den 9 november - då sprang jag 8 km på löpbandet. Den sista kilometern märktes tydligt, men när jag gick av löpbandet kände jag mig förbannat stolt. Tänk; från att ha orkat springa i 2 minuter (typ 200 meter) för 10 månader sen, så har jag nu orkat springa 8 km. Jag? Den man sist kan föreställa sig springa!   Allt är ju relativt, men jag tycker ändå att den här förändringen har skett ganska fort. Kanske hade den gått snabbare om jag inte samtidigt hade behövt kämpa med att gå ner i vikt. Det är ju, sanning och säga, inte helt lätt att springa med drygt 100 kg på benen. Så ju lättare jag har blivit - desto lättare har det förstås blivit att springa. Så jag tycker inte att mina framsteg har tagit så lång tid med tanke på vilken situation jag har varit i, men det hade kanske kunnat gå snabbare. Jag har hört från andra som börjat springa (utan att viktminska) att framstegen kommer fort - att man snabbt märker resultat och det tror jag stämmer.   Dock vill jag tillägga att jag tror många av framstegen sitter i huvudet. Min kropp tycker fortfarande det är rätt jobbigt att springa mer än 5 km, men mitt huvud gör det inte. Jag brukar ofta bestämma mig för hur långt jag ska springa innan jag ställer mig på löpbandet och känner jag när jag väl nått det målet, att jag skulle orka mer, så intalar jag mig själv att fortsätta springa. Mina tankar går ungefär så här "kom igen - du orkar. Det är inte jobbigt - det är bara inbillning - du har orkat springa längre - en minut till orkar du - men orkade du en minut till så orkar du springa hela kilometern". Ja, jag tror ni förstår. Det handlar, i alla fall för mig, om att skapa en inre pepp - en liten hejaklack som tror att du orkar. Om du ställer dig på löpbandet med inställningen att "nej, jag orkar inte - jag kan inte" - då kommer du heller inte göra det. Då har du gett upp redan innan du försökt. Mitt råd är att försöka springa och se hur mycket du orkar och sedan lägga det som en grund - utgå från dina resultat och sätt upp ett (eller flera) mål. Om du orkade springa 1 minut, så sätt som mål att du nästa vecka ska orka springa 2 minuter. Eller att du ska orka springa 1 minut men i högre hastighet. Du kan inte ställa dig på löpbandet eller ge dig ut och springa och tro att du ska kunna löpa ett maraton. Det är väldigt få människor som överhuvudtaget klarar det. Var realistisk och modig. Jag vet att det är skrämmande att börja springa - man tror att alla människor tittar och har någon röntgensyn som gör att de kan se hur långt man springer, hur snabbt och så vidare. Jag har nu kommit underfund med att så är inte fallet. Det är ingen som bryr sig om hur du springer - varken hur du ser ut eller i vilken hastighet du tar dig fram. Folk är så upptagna i sin egen träning att du, såvida du inte uppför dig väldigt märkligt, faller helt ointressant i andras ögon (vilket gäller gymträning överhuvudtaget). Fokusera på att ta dig upp på löpbandet. Börja med att gå för att lära dig känna av hur det känns att stå på ett löpband och börja sedan successivt att springa och ha en sak i åtanke; det börjar med ett steg.