You'll never walk alone

Det har fyllts år – i förrgår – och det är väl egentligen ingenting jag brukar fira i någon större omfattning, men självklart är det värt att firas. Kanske inte just det att man hoppar fram till ännu en ny sifferkombination och kan påstås vara ett år äldre, men i övrigt så. Det är ju om man tittar på ordet födelsedag just det man firar, dagen man föddes. Utan det hade man ju inte varit här på den här planeten överhuvudtaget så det kan väl vara värt att uppmärksammas. Det gör det onekligen när man är med på Facebook och det är helt klart en liten boost att få grattishälsningar skickade från när och fjärran så där. Det kan vara personer man kanske knappt känner eller man inte träffat på länge, men oavsett är det fint att man just i den stunden man skriver ett enkelt grattis eller skriver något ytterligare de facto ägnar den som fyller år en tanke just då. Det är inte oviktigt. Jag försöker alltid gratulera via Facebook. Där blir man ju påmind om födelsedagarna. Med övriga kan det vara sämre. Så… tacksamt har jag tagit emot alla hälsningar, klickat på gillasymbolen och i några enstaka fall kanske tackat och kommenterat om det exempelvis varit medskickat någon fråga eller något extra skrivet. I övrigt har det helt enkelt fått bli ett allmänt tack till alla i inlägg lite i efterhand. Som barn var förstås födelsedagarna viktiga. Man fick presenter och det var tårta och lite extra för att dagen skulle uppmärksammas. Med födelsedag 4 januari var det dock aldrig att man var i skolan den dagen så till skillnad från andra som fyllde år under vår- eller höstterminen blev det inget hurrande där. Man blev ett år äldre lik förbaskat så det spelade ingen roll, men så var det i alla fall. 15-årsdagen minns jag utifrån att det var första dagen jag fick köra moped ute på vägen. Det kändes lite stort. Trots (om jag minns det rätt) 14 minusgrader skulle jag prompt dra iväg på de hala vinterbyvägarna på min blåa Puch Montana. En bit blev det i alla fall. I vuxen ålder har det blivit en hel del födelsedagar i utlandet och vid ett par tillfällen har det varit med Rosa Bussarna. Då kommer man inte undan från något födelsedagsfirande. Där har de som håller i resan koll på läget och styr alltid upp något. 50-årsdagen tillbringade jag på rosabussresa (utan buss) och just då var vi på Seychellerna. Ett par år senare var det i Sydamerika någonstans, faktiskt har jag glömt i vilket land. Det blev faktiskt rosabusshyllning även i år för Mr. Rosa Bussarna himself, Anders Eriksson, ringde upp på Messenger och så sjöng och hurrade han och de som var med i samma bil hemma i Sverige. Det var en kul överraskning. Nu är det tredje året på raken jag är i Santa Maria på Kap Verde på födelsedagen och eftersom jag under senhösten och vintern blivit inviterad till en del andra födelsedagsfiranden här tänkte jag att jag liksom ville bjuda igen eller göra lite likadant så jag sade till de som tidigare bjudit mig och några ytterligare i den kretsen, och enstaka ytterligare, att jag skulle befinna mig på Kyle’s American Diner under happy hour mellan 16 och 18 åtminstone och så fick man komma om man ville. Jag hade avtalat med Kyle att ordna med lite tilltugg där och det serverades ut sedan de som kom anlänt lite pö om pö. Inget stort firande, men trevligt ändå att få fira med vänner. Och man känner sig faktiskt lite hedrad när någon kommer, så är det ju. Igår var födelsedagen en dag gammal, men jag kom inte undan lite av firande ändå. Danske Claus fick syn på mig på stan och det blev att han bjöd på några småflaskor Super Bock-öl på ett par ställen. Det anmodades att ta en bild där vi satt på andra stället, på Meky’s Burger Bar, så jag bifogar den. Från det första ”gillet”, det på Kyle’s American Diner, har jag inga egna bilder. Jag fick dock skickat bild på mig när jag avnjuter en slags dessert som jag förärats så den kan jag väl slänga med också då. Det ser med nyklippt skalle ut som att jag är försöksutskriven eller just är utsläppt från något fängelse och det ser ut som jag inte alls tycker om det jag äter, men det var faktiskt, i all sin enkelhet, godare än man kan tro. Det var glass, en cookie och en försvarlig mängd grogue som det simmade i. Det hälldes på mer och mer av den i ett försök att tända eld på efterrätten för att få det att se lite tårtljuslikt ut. Det lyckades inte så bra med eldandet, men så blev det desto starkare. När jag tänkte att jag skulle skriva något om det här med födelsedagen och skulle komma på någon rubrik – jag använder ju låttitlar (eller i förekommande fall textrader) till sådant – kom jag att tänka på You’ll never walk alone. Det känns lite så när man på en födelsedag märker att man har en hel del vänner och bekanta. Man behöver inte känna att man går ensam, även om inte så många är fysiskt närvarande. Det känns förstås bra. Att jag kom att tänka på just den låten hade nog också mycket att göra med att den kom på tapeten dagen innan födelsedagen. Jag satt då och halvtittade på en fotbollsmatch i Premier League på Sal Beach Club och jag satt vid samma bord som bland annat ägaren Ken. Han är Liverpoolfan av Guds nåde och när jag i Facebookflödet såg att det 18 minuter tidigare lagts ut att Gerry Marsden från Gerry and the Pacemakers gått ur tiden berättade jag det för Ken. Kanske Gerry Marsden inte är tidernas största popstjärna, men bandet hade en hel del hits och för en som Ken som har Liverpool FC i sitt hjärta är han förstås ett namn eftersom det var Gerry and the Pacemakers som gjorde låten You’ll never walk alone populär och det är en låt som ständigt förknippas med den fotbollsklubben. Jag kände mig alltså nödsakad att delge honom den dåliga nyheten och han förde det vidare till en annan Liverpoolfan på plats. Ken berättade att han sett Gerry eller om det var hela Gerry and the Pacemakers på klassiska Cavern Club i Liverpool. Mer än en Liverpoolanhängare, bland dem Glenn Hysén, har visat mig videor på hur den där låten, You’ll never walk alone, sjungs inför fulla läktare på hemmaarenan Anfield. Den har spelats in av alla möjliga artister från Elvis Presley via Lana del Rey till Ane Brun, men den mest klassiska versionen är den med Gerry and the Pacemakers. De är väl dessutom det näst mest framgångsrika bandet från Liverpool efter… ja, jag behöver nog inte nämna det andra. Samma dag som vår svenske kung fyllde 74 år nu under pandemiåret 2020, den 30 april, fyllde en viss krigsveteran kallad Captain Tom 100 i England. Några veckor innan dess bestämde han sig för att göra något speciellt med det. Som en slags insamlingskampanj begav han sig ut på promenad i sin trädgård varje dag, med stöd av en rullator. Han avverkade totalt 100 varv om ungefär 25 meter under veckorna fram till 100-årsdagen under något som kallades ”Tom’s 100th Birthday Walk for the NHS”. NHS står då för National Health Service. Målet var satt till att han skulle lyckas samla in 1 000 brittiska pund fram till sin födelsedag. Det blev lite mer kan man säga. Donationer kom från alla håll och när 100-årsdagen var inne hade så mycket som 30 miljoner pund samlats in! När kampanjen avslutades när dagen var slut var det uppe i 32,79 miljoner pund! Han hyllades av alla och blev också några veckor efter 100-årsdagen dubbad till riddare av drottning Elizabeth. OCH… det blev också en inspelning av You’ll never walk alone där man hör den blivande Sir Toms röst tillsammans med sångaren Michael Ball och The NHS Voices of Care Choir. Det bar direkt upp till förstaplatsen på Storbritanniens singellista och därmed blev Captain Tom den äldste någonsin att inta den placeringen. Han gjorde sina små promenader på eget bevåg och ensam, men där kan man verkligen säga att han ändå inte walked alone.    Vandringen längs livets väg går vidare efter min just avklarade födelsedag och jag får väl se hur långt det bär. Jag tar sikte på de där 100 åren som Captain Tom uppnått, men hur det går med det får framtiden utvisa. Man får liksom vara tacksam för varje dag, så är det nog.