Windsurfer

Det är inte precis varje dag man träffar en världsmästare, men chansen för det ökar något om man beger sig till Angulo här i Santa Maria. Strandrestaurangen/-baren där ägs av Josh Angulo och han har någon form av världsmästartitel inom sin sport windsurfing. Det är inte mycket jag vet om windsurfing, men det är i alla fall bräda + segel och så är det vatten inblandat. Så mycket vet jag. Och på Wikipedia kan jag läsa mig till att det (precis som jag hade för mig) finns en del olika discipliner att tävla i: slalom, bansegling, speed, formula, wave och freestyle. I något av detta har Josh Angulo, numera bosatt på ön Sal, Kap Verde, världsmästartitel eller -titlar och efter vad jag kan hitta på nätet är/var det nog wave som var hans starkaste gren. Jag tycker mig se världsmästartitel i det 2003. Och det är ju inte fy skam. Är man bäst i världen på något så är man. Josh har ett eget märke på brädor och väl även segel och det är säkert mer på det och sitt namn som han lever än på restaurangverksamheten. Han har också låtit uppföra det som kallas Angulo House helt i närheten av restaurangen och där kan man bo flott och strandnära om man kommer till Santa Maria. Det kostar dock en slant. Josh Angulo växte upp på Hawaii, på North Shore på huvudön Oahu, och det här med att surfa och windsurfa faller sig säkert naturligt då. Åtminstone gjorde det det för Josh och på den vägen blev det. När JAG kom till Oahu i mellandagarna 1989 gjorde jag det efter lång flygresa från troligen Arlanda till LAX, Los Angeles flygplats, och sedan därifrån vidare till Honolulu. Det här var innan internet och något boende hade jag inte bokat. Det mesta löste sig ändå även på den tiden och på flygplatsen fanns ett par representanter från ett hostel på Kailua Beach, någon halvtimmes bilresa eller så från flygplatsen. Det var som jag minns det ett svenskt par som var där på flygplatsen och raggade gäster, åtminstone var killen svensk. Albin har jag bestämt för mig att han hette. Vad flickvännen hette har jag glömt och jag är inte helt säker på att hon var med där på flygplatsen, men jag tror det. Lite senare under min vistelse på Hawaii blev det att jag åkte tillsammans med dem till den ö som heter Hawaii eller Big Island. När man tänker Hawaii tänker man väl annars oftast på hela ögruppen, men en av öarna heter alltså Hawaii (eller Big Island om man vill säga det). Dit bar det i alla fall av och där firade jag min 25-årsdag genom att bland annat trampa runt på en vulkan, men det är ju en annan historia förstås. Tillbaka till windsurfingen istället för det var ju windsurfare det här inlägget skulle handla om. Jag har för mig att det där hostelet på Kailua Beach som jag valde att åka med till såldes in lite med att det låg granne med där Robby Naish bodde och Robby Naish var den ende windsurfare jag överhuvudtaget kände till så det var ju lite kul. Jag minns att det i en hockeypaus i sannolikt VM hade visats ett reportage om just Robby Naish och jag hade en klar minnesbild av hur han i det reportaget bar sin windsurfingbräda med segel ner genom en bred passage mot stranden och jag förstod att han var ett stort namn inom sporten, troligen det största. Den där passagen blev under de dagar jag bodde på det där hostelet på Kailua Beach den väg jag varje dag gick ner till stranden och jag kände alltså igen den från det där jag råkat se i en hockeypaus. Minns jag rätt var det redan den första morgonen när jag gick ut från hostelet som Robby Naish stod utanför sitt hus och han var just på väg ner till stranden och havet för att windsurfa. Jag hade en anteckningsbok med mig och bad om hans autograf och en bild. Det här var innan det här med selfies blivit stort och det var om något mer autograf man ville ha än en bild med celebriteten i fråga. En eller några bilder PÅ Robby Naish – alltså inte MED – tog jag i alla fall och nedanför texten kommer sådan. Det är en digital bild tagen på en pappersbild och sedan lite beskuren så det blir inte högsta kvalitet. Robby håller min anteckningsbok i handen och jag vill minnas att han intill autografen skrev kanske fyra streck, ettor. Det handlade om hur många förstaplatser i VM han hade. Efter vad jag kan se på svenska Wikipedia vann han VM 1977-1979 så det kanske bara var tre streck, men ändå. På engelska Wikipedia får jag det till fler titlar, men en del av dem senare än 1989 så jag vet inte vilket som stämmer. Hur som helst… på bilden ovan där jag står tillsammans med Josh Angulo och även den nedan på Robby Naish utanför sitt hus – båda har alltså bott på Oahu – gör windsurfarvärldsmästarna det klassiska shakatecknet med fingrarna. Det är tumme och lillfinger ut och övriga fingrar invikta. Det går att läsa sig till att shakatecknet eller -gesten är vanlig som hälsning på Hawaii och Nya Zeeland, men framför allt är det väl hos just surfare av olika slag den används. Det är åtminstone det jag förknippar den med och det var då Robby Naish som ”lärde mig” den 1989. Jag tror inte att jag hade sett den förrän han gjorde den på bilden jag tog. ”Hang loose” brukar man kalla gesten om man inte säger shaka. Vanligt förekommande bland surfare av olika slag alltså och surfare av olika slag finns det gott om i Santa Maria. Att Josh Angulo lämnade Hawaii och flyttade hit till Kap Verde beror på att han träffade en tjej härifrån, den gamla vanliga storyn alltså. Han verkar trivas här och det är inte den sämsta platsen om man ska ägna sig åt windsurfing på något sätt. Jag vet inte om han själv windsurfar längre – jag har aldrig sett honom ute – men han har ju sitt märke Angulo med brädor och väl också segel. Och en gång windsurfare, alltid windsurfare. Kanske. Robby Naish såg jag i alla fall windsurfa där ute i havet vid Kailua Beach då 1989. Det gick med en herrans fort långt där ute sedan jag sett honom bege sig ut på sin bräda. Nog om windsurfing. Nedan några bilder på herrarna i fråga, varav jag tagit en själv. Och nej, jag har INTE provat på att windsurfa!