When I'm 64

Det är 14 september idag och det är ett datum som satt sig i mitt huvud. Det var det datum jag en gång i tiden började jobba. Jag hade som 18-åring gått ut social linje på gymnasiet och gjort det med bra betyg, men jag hade ingen plan för vad jag ville ”bli” och jag vet inte riktigt hur jag tänkte, men jag hade i alla fall inte sökt vidare till någon utbildning efter gymnasiet. Jag tror att jag liksom tänkte mig ett så kallat sabbatsår, vilket väl inte var helt ovanligt. Efter en sommar av välbehövlig ledighet efter skolåren var det om jag minns rätt så att jag efter tre månader hade rätt till det som hette KAS. Det var – återigen om jag minns rätt – ett arbetslöshetsbidrag för unga som inte var särskilt väl tilltaget. Det var helt enkelt mycket lite av ersättning man skulle få. Hur som helst var den här 14 september, efter tre månaders karens, den dag jag – om än i liten grad – skulle börja kosta staten pengar. Jag minns att jag var inne på Arbetsförmedlingen i Tingsryd och där hade ett samtal med arbetsförmedlaren Berthold Eriksson. Det här var väl då några dagar innan detta 14 september och jag minns hur han frågade vad jag skulle vilja jobba med. Jag hade verkligen ingen direkt koll på det, men nämnde väl lite så där löst att jag kunde tänka mig att jobba med människor. På något sätt träffade denne Berthold nog ganska rätt för han lyfte luren och ringde till kommunens fritidschef Sven Nilsson och så ordnades det då och där en ungdomsplats som fritidsledare för barn och ungdomar på skola och fritidsgård. Jo, han träffade nog ganska rätt där för det där var något jag trivdes med och som jag sedan blev fast i under många år. Lite från och till, men ändå. Ungdomsplatsen tror jag övergick i beredskapsjobb och man gick ju lite grann utanför det team som var riktigt anställda, men man var ändå med och var en del av arbetet. Jag minns inte exakt hur det var, men det var väl så att jag till slut inte längre var kvar som fritidsledare utan jobbade med annat och så blev jag utan att jag sökt en aktuell fast tjänst som fritidsledare uppringd och erbjuden den och så var jag tillbaka igen och då ju fullt ut. Det där blev en i mitt tycke relativt lång anställning, men det drogs mot slutet ner på tjänsterna i tid och som utfyllnad blev det att vi fritidsledare fick jobba med diverse andra arbetsuppgifter på kanske halvtid i tjänsten och till slut blev det att jag sade upp mig eftersom jag kände att det blivit så lite kvar av själva fritidsledandet. Det här skulle inte bli något slags ointressant resumé av mitt arbetsliv utan var egentligen bara ta tänkt att ta avstamp i det där med att jag i någon mån började jobba det här datumet för nu… ja, 38 år sedan. Hur som helst var det alltså så att jag trivdes med att jobba som fritidsledare, med barn och ungdomar, och i mer modern tid ledde det där sedan till att jag halkade in på att jobba med yngre på olika behandlingshem, HVB-hem och på än mer senare tid med de ensamkommande ungdomar som från olika utsatta länder under många år kom i en tämligen strid ström till Sverige. Det var med det jag jobbade senast, bortsett från ett kort inhopp på annat för ett par år sedan. Av olika anledningar – bland annat handlade det om att jag på sikt hade en del längre resor planerade och att jag kände att jag behövde ett break från arbetslivet – valde jag att säga upp mig från min anställning 2017 och (förutom det nämnda korta inhoppet på annat) har jag inte jobbat sedan då. Det kom ju en pandemi i vägen, annars skulle jag ha kommit hem från vistelse på Kap Verde våren 2020 och börjat titta lite efter att jobba igen. Nu blev det drygt ett år senare och jag skulle verkligen behöva få lite hyfsad inkomst. Det går liksom inte bara att leva på utgifter. Sett till att det varit utan inkomster under x antal år känns pensionen som en hägrande möjlighet trots att det är några år kvar dit. Även om det jag skulle få ut inte skulle bli mycket skulle det ändå vara bättre än inget så ett förtida uttag av pension har känts som ett alternativ. Jag har under många år utöver ordinarie jobb ofta även haft ett extrajobb (eller till och med två) parallellt och det har blivit många arbetstimmar och ärligt talat kände jag mig ganska färdigjobbad när jag bestämde mig för att ta det där breaket för nu fyra år sedan. Visst var det en hel del år kvar till folkpensionsåldern 65, men jag kände att jag ville hinna med lite annat i livet också. Hur långt det där breaket skulle bli var inte tidssatt och nu har det gått drygt fyra år och jag har inte längre några konkreta planer för resor eller annat som håller mig tillbaka från att jobba. Utsikterna att få jobb i min ålder (56 enligt passet, körkortet och födelseattesten) är dock kanske inte alldeles gynnsamma. En sak som tillkommit efter hemkomst från Kap Verde är också att jag känner mig rejält sliten i kroppen. Jag tycker att jag har ont överallt hela tiden och det känns om jag på kort tid ”gubbat till”. Det är ont i ryggen och benen och fötterna och revbenen och jag vet inte vad. Jag känner mig ärligt talat inte särskilt mycket i skick att jobba just nu, även om jag skulle få ett jobb. Det är alltså en aspekt att ta med i helhetsbilden. Jag känner mig sliten. Man kan väl knappast gå in i väggen om man inte har något jobb eller på annat sätt tar ut sig, men jag kan inte påstå att jag känner mig så vansinnigt motiverad att jobba alldeles just nu. Pensionen, om än låg, känns som en hägrande möjlighet. Bättre lite än inget som sagt var. Jag hade i mitt huvud att man möjligen skulle kunna gå i pension vid 61 – har det inte stått så i det där orangea man fått sig tillsänt under många år (men som jag slutat titta på)? – men när jag googlade på det hela för ett tag sedan kunde jag konstatera att det där nog var sant tidigare, men nu har höjts. Vad jag kom fram till är att jag inte kan plocka ut någon pension förrän jag är 64! Det är en överskådlig tid dit, men ändå en relativt lång. 61 hade känts betydligt närmare. Och ÄR ju förstås. Hm… Jag har väl inte mycket av val utan får väl se om jag kan hitta något av jobb som kan ge mig lite bidrag till överlevnad fram till 64 om det nu är så, men väl där vid den åldern känner jag att jag nog hoppar av ekorrhjulet. Jag inser att det mycket väl kan låta som att jag är direkt lat och så kanske det är, men jag känner mig som sagt verkligen sliten och fortfarande färdig med att jobba. Framtiden får utvisa hur det blir med allt, men efter det där pensionskollandet verkar det som att jag nog får ha siktet inställt på att härda ut till 64 innan jag kan gå över till någon slags pensionering. Och dit känns det som att det är ett tag även om dagarna och åren tycks rulla på allt fortare numera.