Vasaloppet

Första söndagen i mars var ett begrepp långt innan ”fössta tossdan i mass” blev det, första söndagen i mars innebar Vasaloppet och att det klassiska skidloppet nu firar 100 år är väl kanske värt att uppmärksammas med några rader även här på bloggen. Inte för att jag någonsin kommer att åka Vasaloppet, men det är ändå något som liksom alltid funnits där. Det var i barndomen lite speciellt när man gick upp tidigt så där en söndagsmorgon för att titta på de klassiska TV-bilderna från startområdet i Berga by utanför Sälen. Sven ”Plex” Petersson välkomnade väl och det kändes närmast lite exotiskt med Dalarna och nog är det häftigt att se den där masstarten, även om det så färggranna säkert var i svartvitt på TV de första åren när jag var barn. Det var också då på mitt barndoms 70-tal som Kvarnamåla Fritidsförening började arrangera tipspromenader och kanske att de också låg första söndagen i månaden för jag kopplar det i alla fall till Vasaloppet. Först Vasaloppet på förmiddagen i TV-rummet, efter det middag. Eller lunch som man säger numera. Mamma hade stått och ordnat med den på förmiddagen i alla fall och kanske hade hon någon gång också tittat till skidlöparna. Med maten inmundigad var det då sedan tipspromenad, kanske med någon fråga kopplad till just Vasaloppet. Ja, på något sätt kopplar jag i alla fall ihop de där två evenemangen. Vi gjorde några campingsemestrar också på 70-talet, ett noga ihoplagt och nyköpt tält fästes på takräcket på den blåa SAAB 96:an av årsmodell 1962 och så åkte vi norrut. Kanske var det i någon mån Vasaloppet som gjorde att vi på de där semestertripperna alltid tycktes hamna i Mora. Åtminstone var vi där och bodde på Prästholmens camping två gånger. Över en del av campingområdet (eller om det var alldeles intill) gick Vasaloppet när skidlöparna närmade sig målet inne i centrala Mora och målbanderollen med ”I fäders spår för framtids segrar” där. Ja, naturligtvis inte då i juli när vi var där, men den första söndagen i mars varje år passerades campingen av skidåkarna. Jag vill minnas att Mora-Nisse, skidåkaren som kört Vasaloppet tio gånger och vunnit nio av dem, hade en butik där i Mora på den tiden och att vi var inne där. Vi köpte väl någon souvenir och jag fick Mora-Nisses autograf. Vart det där gamla autografhäftet tog vägen vet jag inte, men en gång hade jag autografen och någonstans finns den väl kvar. I vuxen ålder har jag sedan varit och tittat på ett lopp och på sätt och vis då kört Vasaloppet. Jag började med att se starten där i Berga by/Sälen och så körde jag bil den där sträckan till Mora, med stopp i Evertsberg om jag minns rätt. Och eftersom det går fortare att köra nio mil med bil än att åka skidor var jag framme i Mora i tid för att se målgången. Been there, done that. Men att åka själv känns inte alls aktuellt. Nog har jag någon gång tänkt att jag skulle vilja åka, men då på pin kiv utan att träna en meter på skidåkning innan – bara för att bevisa att det skulle gå. Jag hade förmodligen inte kommit längre än till något rep i Smågan eller Mångsbodarna och numera undviker jag definitivt vinter och kyla så mycket jag bara kan. Det var 1997 jag såg loppet lite grann från start till mål om man så vill. Jag klämde in det mellan Ulf Lundells konsert i Skövde på lördagen och Ulf Lundells konsert på Cirkus i Stockholm på söndagen, efter loppet. Det var en bra turné det där, På andra sidan drömmarna-turnén på vårvintern det året. Och så fick jag då med mig Vasaloppet också. Det var milt det året, minns jag. Jag minns det som slask vid starten. Året innan var jag på långresa med Rosa Bussarna i Afrika och långt innan jag skaffade mobiltelefon hade värmländske Teij faktiskt med sig en. Jag slungade väl ur mig att jag undrade vem som vann Vasaloppet där vi stod någonstans Sydafrika och fixade med mat och Teij ringde hem till sin mormor och frågade. ”Dû morrmor, håkken vann Vasalôppe’?”, frågade han. Eller var det ”morrfar”? Och jag försöker här då imitera värmländskan. Idag var första gången på flera år jag såg Vasaloppet på TV. Dels har jag varit utan inkopplad TV i flera år – fråga inte! – och dels har jag ibland varit i utriket så här års de senaste åren. Senast var jag alltjämt kvar på Kap Verde, men då 2021 var det ju inget riktigt lopp. Pandemin grasserade och någon klassisk start med en massa åkare blev det inte. I år var dock ordningen återställd och enligt SVT var det 15 800 åkare som framåt 8 i morse, i bister morgonkyla, var redo att starta den 90 km långa färden mot Mora. Det blev en spännande upplösning med en stor klunga i täten, men det slutade som det alltid gör numera med norsk seger. Svenskt på plats 2 och 3, men segern fick vi inte ens det här 100-årsjubileumsåret. Nu har det varit norsk seger tio år på raken. Andreas Nygaard hette segraren och tidigare på dagen hade jag sett att den på Ulf Lundells senaste turné inhoppande fiolspelaren Anders Nygårds komponerat ett stycke som hette Jubileumsmarsch till Vasaloppets 100-års jubileum. Jag tänkte att – om det nu kanske var ett beställningsjobb – det var ”vågat” att låta en vars namn var så pass likt den även tidigare segrande Andreas Nygaard komponera. Så blev det i alla fall. Norsk seger för tionde året på raken alltså och som om inte det var nog blev det även norsk seger i damernas lopp. Kransmasen fick hänga kransen med gult och blått band runt halsen på Astrid Øyre Slind, åtminstone för mig totalt okänd. Men så har jag ingen större koll på skidåkning i och för sig. På frågan ”håkken vann Vasalôppe’?” blir alltså svaret detta år Andreas och Astrid. För att travestera Gary Linekers klassiska uttalande om fotboll och Tyskland skulle man kunna säga att Vasaloppet är en enkel sport: 15 800 män jagar mot mål under 90 kilometer och till sist vinner en norrman.