Tokyo

När de olympiska spelen nu hålls i Tokyo blev det att jag plockade fram några fotoalbum från mitt korta besök där för nästan 15 år sedan, för att friska upp minnena från då. När vi kom till Tokyo i slutet av oktober 2006 var det sista anhalten på en totalt något mer än fem veckor lång resa med Rosa Bussarna, vilken trots företagets namn var en resa där inga som helst rosa bussar var inblandade. Istället var det med tåg, båt och minibussar eller stora bilar vi färdades längs vägen innan det var dags för flyg hem från Narita International Airport. Vi hade tagit oss från Stockholm över till Helsingfors medelst båt och sedan därifrån med tåg till Moskva, på Transsibiriska järnvägen österut genom Ryssland och ner till Mongoliet och Peking. Efter några dagar i Kina bar det vidare till Sydkorea och efter det väntade Japan. I någon ordning besökte vi där Beppu, Kyoto, Hiroshima och Takayama innan vi alltså till slut ankom Tokyo. Det hade varit många intryck längs vägen och några till skulle pressas in i Japans huvudstad innan hemresan. Minnena har bleknat en del efter nu snart 15 år, men jag minns att tankarna på ett hektiskt och folkfyllt Tokyo kom på skam vid vår ankomst för det hotell vi skulle bo på låg i en mycket lugn stadsdel. De bilder från gatukorsningar och stationer med jäktade japaner man sett kändes långt borta när vi kom dit. Det var då ändå inte så att vi bodde långt ute i ingenstans för alldeles helt i närheten fanns barer och restauranger. Lugnet förvånade dock, det minns jag starkt. Där minnet sviker en del får de bilder som tagits ta vid, men från den här resan är det tyvärr massor av bilder som gått förlorade. Jag hade ännu inte övergått till digitala kameror och när jag efter hemkomst kunde konstatera att 28 av 156 tagna filmrullar på något sätt var oexponerade var jag förstås besviken. De mesta eller alla bilderna från Ulan Bator i Mongoliet var exempelvis förlorade liksom mycket från Takayama och andra ställen. Även bilder från Tokyo var förlorade och vad som hänt är outrett. Filmrullarna hade alla varit med hela vägen och på samma plats så det gick inte att förklara med att några exempelvis varit mer utsatta för röntgen i säkerhetskontroller än andra. Trist hur som helst med förlorade bilder och kanske var det här debaclet ett avgörande steg till att jag sedan snart övergick till att fota digitalt. De bilder som ändå blev framkallade har jag och av dem har jag plockat fram några och bifogat det här blogginlägget. Det är föga heltäckande, men så är det också för roddigt när man ska ta bilder på pappersbilder och sedan beskära dem. Det blir inte så bra och det är för omständligt. Några är alltså ändå med här och den överst är den portal man passerar när man går in i Yoyogiparken, åtminstone om man går in i den från nära Harajukustationen som jag gjorde. Vid Harajukustationen samlas de unga – framför allt tjejer – som ägnar sig åt cosplay, d.v.s. klär ut sig till figurer från manga-serier och annat. Åtminstone var det så då 2006. Mycket i Japan skiljer sig från vad vi är vana vid här i Skandinavien och Europa i övrigt och det med cosplay är en sådan företeelse. När man reser med Rosa Bussarna blir man snart en tämligen sammansvetsad grupp, men det blir förstås inte att man går runt i en klunga tillsammans överallt. Man gör på så sätt sin egen resa i resan och bland det jag gjorde var att jag tillsammans med reskamraterna Göran och Jascha besökte Hard Rock Cafe. Det hör till. Jag vill minnas att det fanns mer än ett i Tokyo, men det vi besökte var nog det i stadsdelen Roppongi. Det var nog också i samma veva som det som vi besökte Tokyo Tower, ett torn som inte är helt olikt Eiffeltornet i Paris. För de som sett vyer över Tokyo i OS-sändningar och undrat vad Eiffeltornet gör i Tokyo är alltså det här svaret. Tokyo Tower är totalt 332,6 meter högt och därmed några meter högre än det lite mer kända tornet i Paris. För övrigt är ju Paris nästa stad att arrangera de olympiska spelen, men det är ju några år innan det är dags för det, tre i alla fall. Det blev förstås en tur upp i Tokyo Tower och därifrån var det fin utsikt över övriga Tokyo. Om man inte hade alltför stora anlag för svindel kunde man också stå på en glas- eller kanske plexiglasruta i golvet och titta neråt därifrån. Från två olika tidigare resor hade jag två japaner jag gärna ville träffa när jag nu hade några dagar i Tokyo och det blev gjort under två olika dagar. Först träffade jag Ken, som jag träffade i Vietnam vilket år det nu var, och han tog med mig till en izakaya för att prova på diverse olika sorters japansk mat. Det var kul att återse Ken och bra med lite guidning till det japanska köket. Nästa dag tog jag mig sedan till bilföretaget Nissans showroom och där träffade jag Susumu som då 2006 jobbade just på Nissan. Det fanns en del fräcka bilmodeller av Nissan som jag inte tror exporterats till Europa och jag provsatt någon sportbil kan jag se bland mina bilder. Susumu, som jag träffade på Nya Zeeland 1990, lyckades komma ifrån jobbet för lunch och han tog mig med till ett sushiställe i närheten. Ska man äta sushi någonstans är det väl i Japan och liksom Ken gjort dagen innan bjöd Susumu på måltiden och jag fick lite guidning till det här med sushi och sashimi. Det såg verkligen fint ut när det var upplagt som det var och det kändes väldigt fräscht och det var förstås kul att återse även Susumu igen. Sushi testade jag alltså i Tokyo och även sake provade jag i någon bar i området nära hotellet, minns jag. Däremot avböjde jag tjurigt att hänga med och sjunga karaoke. Det var kanske dumt för det skulle väl kanske också ha klarats av när jag nu var i Japan en gång. Nåja, en del annat hanns ändå med på de få dagar vi var i den japanska huvudstaden då för alltså nästan 15 år sedan. Jag skulle inte ha något emot att åka tillbaka, men det skulle förvåna mig om det blir så och då får jag väl leva på de minnen jag har och som nu plocka fram bilderna jag har och minnas tillbaka. Nu var det ju på förekommen anledning med tanke på OS.